Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
blemet, nu från speciellt nordiska
utgångspunkter. Han påtalar den brist på realism och
naturlig inlevelse, som gärna präglar svenskens
förhållande till sitt historiska arv:
"Men oförklarlig var ingalunda denna brist
på verklighetssinne och på verkligt historiskt
sinne — två ting, som i grund och botten föga
torde skilja sig från varandra. Sverige hade
icke samma omedelbara känning av de
nationella problemen som de andra staterna i
Norden. Territoriellt avrundat och med enhetlig
språklig kultur kom det att tillhöra en särskild
klass. Ur viktiga synpunkter kunde detta fattas
som en lättnad och en pur förmån, men det
nedsatte förmågan av instinktmässig
orientering utåt och även förmågan att förstå
nordiska grannar. Är det förmätet att säga, att
vårt folk psykologiskt icke visade sig vuxet
uppgiften att förvalta den tanke, som låg till
grund för unionen — utan tvivel en verklig
statsmannatanke och möjlig att realisera?"
Detta skrevs år 1936. Vad som hänt i
Norden sedan dess har givit denna iakttagelse en
oförutsedd aktualitet. Våra nordiska grannfolk
— redan tidigare i närmare förbund med sitt
förflutna än vi -— söker sig under ödets slag
på nytt spontant tillbaka till historiens
styrke-källor. Det är anledning befara, att klyftan
mellan oss blir ännu större. Att motverka en
sådan utveckling måste för pennans män i
Sverige framstå som en stor uppgift, på en
gång nationell och nordisk. Folke Lindberg
Novellisten Steinbeck
JOHN STEINBECK: Den långa dalen.
Översättning av Thorsten Jonsson.
Bonniers 1943. 7:50.
Detta är den femte till svenskan översatta
boken av John Steinbeck. Den befäster det
tidigare intryck man fått av denne
amerikanske författare: nämligen hans eminenta
mångsidighet. I "Riddarna kring Dannys
bord" vädjade Steinbeck inte förgäves till
skrattmusklerna: det var en bok, full av
galg-humor och sprittande komik. I "Möss och
människor" var det framför allt den
skarpsynte psykologen som förde ordet. Denna bok
får väl alltjämt betraktas som hans
konstnärligt fullödigaste. "Vredens druvor" blottade
hans sociala samvetsnöd, "Månen har gått
ned" hans vakna och rättframma frihetspatos.
Vill man lära känna den rene berättaren
John Steinbeck kan man knappast välja en
lämpligare bok än den nu av Thorsten
Jonsson skickligt försvenskade novellsamlingen
"Den långa dalen". Alla dessa noveller
sammanhållas av lokalfärgen, lånad från
Stein-becks hemtrakter, den frodiga Salinasdalen
i Kalifornien, där Steinbeck växt upp och
mottagit sina starkaste livsintryck. Han kan till
punkt och pricka detta geografiska område.
Han känner utan och innan dess människor,
paisanos och farmare, folk som alla stå jorden
och naturen nära.
De två noveller som inleda denna samling
äro båda starkt påverkade av D. H. Lawrence.
De handla om erotiskt oförlösta kvinnor, som
i kontakten med jordens ting, med blommor
och djur, söka en kompensation för sitt
nederlag. Hos Lawrence kunde sådana
komplikationer skildras med genial klarsyn. Hos
Steinbeck märker man understundom, hur
han pressar symboliken över hövan, då han
vill återge sammansatta själstillstånd. Det
gäller om novellen "Den vita tofsvakteln": det
som griper i en sådan berättelse är inte
människoskildringen, det är i stället det sensibla
återgivandet av naturen, miljön. Också en
sådan historia som "Ormen" med sin skildring
av kvinnlig morbiditet är inte helt övertygande
i sin psykologiska demonstration.
Helt annorlunda blir intrycket av de
noveller där Steinbeck skildrar primitiva och
våldsamma konflikter i männens värld. Berättelsen
"Flykt" kan tas som exempel på hur långt
han kan nå i fråga om åskådlighet och
pregnans. Den nittonårige Pepé Torres, som
längtar efter att bli upptagen i de vuxnas
krets, kommer att avlägga ett manlighetsprov
som leder till hans tragiska undergång. Han
dödar en kväll en man i Monterey, rider sedan
hem, provianterar och beväpnar sig för att
genom en flykt upp i bergen rädda sig undan
lagens arm. Detta flyktmotiv är utnyttjat med
storartad konst. Naturbeskrivningen är
praktfullt åskådlig, men samtidigt har författaren
inte försummat att ge oss en bild av Pepés
inre människa, hans hastiga mognad till man,
hans okuvliga trots och hans strid för livet.
Då han går under, träffad av förföljarnas
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
