Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
har lyckats utmärkt även med porträtteringen
av personer, som måste ligga hans egen
personlighet rätt fjärran, som
Separator-direktören John Bernström eller brigadören i
Frälsningsarmén Alma Petri. Bilden av den på en
gång hårde och fromme Bernström, som
härledde sin framgång i livet ur välsignelsen från
sin mors händer, är ett litet mästerstycke i sitt
slag. Här har en intim bekantskap från
ungdomsåren underhjälpt inkänningen.
Även flertalet övriga skildrade
personligheter tillhörde eller tillhör författarens
bekantskapskrets. Om nästan alla gäller liksom om
författaren själv, att deras huvudintresse har
varit fattigvård eller annan social verksamhet,
och genom att läsa denna bok erhåller man
därför på köpet en värdefull orientering i
svenskt socialt arbete.
Den sista och ur vissa synpunkter mest
fängslande delen av Hirschs verk behandlar
hans föräldrar och förfäder. Släkten Hirsch har
i likhet med de flesta sen lång tid i Sverige
bofasta judiska släkter invandrat från
Tyskland. Redan 1792 anlände kattuntryckaren
David Hirsch till Stockholm, profiterande av
Gustav III:s liberala judelagstiftning. Vi får
sen följa släkten från generation till
generation på sådant sätt, att den främmande
släktens successiva acklimatisering och inväxande
i svensk miljö på ett högst fängslande sätt
belyses. De pietetsfulla teckningarna av
författarens far — den mångsidigt verksamme
industrimannen Oscar Hirsch — och mor,
som avled redan ett år efter hans födelse,
samlar alldeles särskilt intresse. Roande
skisser över författarens morfar, den på sin tid
berömde målaren Geskel Saloman, samt över
hans farbror, den originelle Isaak Hirsch,
avrundar familjekrönikan. Åke Thulstrup
För språkintresserade
GÖSTA BERGMAN: Provinsialismer och
skråspråk. Natur och Kultur 1943.
4:50.
Bland nu levande svenska filologer framstår
lektor Gösta Bergman som en av de allra
skickligaste populära författarna. I likhet med sin
föregångare Esaias Tegnér d. y. finner
Bergman endast naturligt att även ge den större
allmänheten del av sina senaste rön, och han
behärskar till fullo konsten att popularisera
dem.
Boken sönderfaller, som redan titeln anger,
i två avdelningar, den ena behandlande
provinsialismer, den andra skråspråk. Bland
pro-vinsialismerna har författaren tack vare
långvarig lärartjänstgöring i Lund särskilt stark
blick för skånskan jämte angränsande
dialekter. Han illustrerar med mängder av exempel
skånskans avvikande från riksspråket i fråga
om såväl skrift som tal, och han visar, att de
skånska orden och vändningarna i synnerligen
många fall är gångbara ett gott stycke opp
i Småland samt i Halland och Bohuslän.
När Bergman anför exempel på typiska
skånska vändningar, som visar tendens att
arbeta in sig i riksspråket, kunde han också
ha nämnt uttrycket att vara i släkt med. På
rikssvenska heter det som bekant vara släkt
med någon. Fet, som kanske en gång i tiden
figurerade även i det centralsvenska uttalet,
har nu försvunnit ur vårt tal liksom ur vår
skrift, och åtminstone för mitt öra låter den
skånska vändningen avgjort främmande.
Åtskilliga central- och nordsvenska författare
har emellertid under senare år visat tendens
att skriva som skåningarna i detta stycke.
Man förstår av lektor Bergmans
framställning, att han som kriarättare bedömer
uppenbara skanismer milt. Det är inte hans
ambition att uppträda som domare i frågan om
vilka uttryck som kan godkännas som riks’
svenska och vilka som inte duger. Och han
betonar, att rikstalspråket även i mellersta och
norra Sverige endast är ett relativt begrepp.
För min del skulle jag dock gärna ha hört en
så tränad språkman uttala sig om
lämpligheten av några av de skånska dialektord och
grammatiska egendomligheter, som för
närvarande, som följd av en rad skånska
författares och vetenskapsmäns flitiga
uppträdande i tryck och radio, hotar att tränga in
i vårt riksspråk.
I ett fall tar Bergman bestämd ståndpunkt,
och det är i kampen mellan
talspråksnomina-tivformerna di och dorn. Han tar parti för
di, och därutinnan gör han tvivelsutan rätt.
Ty dom — som förekommer överallt i Sverige
men mera i de nordliga och centrala delarna
än söder ut — är onekligen en något bar-
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
