Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liga. "Mänskligheten är på marsch mot en ny
och bättre internationell ordning. Delegaterna
måste veta på förhand, att marschen inte
kommer att avbrytas, även om de dra benen
efter sig." Tom Söderberg
Hitler-mytens eftermäle
BERTIL STÅLHANE: Svenska folket undrar.
Tankar om Hitler-myten och
regeringspolitiken. Natur och Kultur
1943. 5:—.
Bertil Stålhane har som opinionsbildare
utbildat sin egen, fullt personliga genre. Dess
särmärke är en för detta slags litteratur
osedvanligt stark dokumentation. Stålhane har
tydligen använt ett ganska stort antal timmar
under de gångna fyra krigsåren till att gå
igenom svensk och utländsk text på jakt efter
träffande och användbara uttalanden. Den inte
minst viktiga sidan av denna
samlarverksam-het måste för övrigt vara stoffets ordnande
och gruppering. Det sista verket, som är det
bästa Stålhane har skrivit i denna genre, visar
att han hittar utmärkt i sitt väldiga klipparkiv.
En annan tillgång, som opinionsbildaren
Stålhane kan tillgodoräkna sig, är humorns
gåva. Han är så upprörd, som man kan vara,
över nazisternas barbariska behandling av
främmande folk liksom över deras vanstyre
hemma. Men mitt uppe i all vreden visar ban
sig ha sinne för de komiska poänger, som
dramat trots allt rymmer. Stålhane ger oss
full visshet om, att det finns mycket i det så
kallade Tredje riket, mot vilket man inte kan
reagera på annat sätt än med ett befriande,
homeriskt löje.
Den som läser "Svenska folket undrar"
tillförsäkras åtskilliga goda skratt. Han får
skratta åt nazistkoryféerna i Berlin, ty
Stålhane citerar dem flitigt, just med syfte att
framhäva de komiska poängerna i deras
förkunnelse. Särskilt lyckad är författarens
sammanställning av citat ur der Führers tal, som
på ett ytterst effektfullt sätt visar, hur den
store folkledaren, samtidigt med att
motgångarna har hopat sig, bit för bit har
försökt skjuta över ansvaret på Gud, Försynen,
Ödet o. s. v.
Ett annat föremål för Stålhanes och hans
läsares löje är den "neutralitetsnarkos", som
under detta krig har bemäktigat sig så många
lojala svenska sinnen. Stålhane erinrar om de
välkända och vanliga klagovisorna av typen:
"Varför kan dom inte sluta att slåss, så att
vi får lugn och ro igen och slipper
ransoneringen." Han erinrar om de i nästan varje
sällskap företrädda personer, som då talet
faller på någon nyligen begången atrocitet,
sticker emellan ett "Ja, men är han inte
jude?". Och han berättar om en
"välondu-lerad" dam, som efter att ha lyssnat på ett
litet föredrag om de tyska massavrättningarna
i Belgien röjde sina insikter om världsläget
genom att yttra: "Ja, men det är ju ett
ockuperat land — det har dom rätt till."
Stålhane vill nu förklara en god del av den
"neutralitetsnarkos", som tar sig dylika
uttryck, som en produkt av samlingsregeringens
propaganda. Flera medlemmar av regeringen
har onekligen under detta krig uttalat sig
med tydligt syfte att bibringa sina åhörare
uppfattningen, att krigets utgång inte angår
oss. Den som någon gång har hört
utrikesminister Günther med oefterhärmlig näston
tala om "de krigförande", förstår hur det
ligger till. Regeringen har gjort vad den har
kunnat för att bibringa svenska folket
uppfattningen, att de stora demokratiernas öde
är oss fullkomligt, totalt likgiltigt. Stålhane
ger för övrigt så många citat ur
regeringsmedlemmarnas förkunnelse från 1940—41, att
vi inte heller i detta kapitel går miste om ett
gott skratt.
"Hitler-myten", myten om Hitler-väldets
oemotståndlighet och nödvändighet har haft
många anhängare inom våra regeringskretsar
— därom ger Stålhanes rika dokumentation
mer än tillräcklig bevisning. De av oss, som
aldrig har trott på denna groteska myt och
som aldrig har känt den "häpna beundran",
med vilken en liberal stockholmstidnings
representant berättade om filmen "Sieg im
Westen" — vi ser nu med tillfredsställelse,
hur tvivlarnas skara ökas bit för bit efter
ei Alamein, Stalingrad och Sicilien. Men vi
har inte glömt, att de som även under de
svåra åren aldrig ett ögonblick tvekade om
Storbritanniens seger och gjorde propaganda
för denna riktiga uppfattning, från
regeringshåll utpekades som landsskadliga "kverulan-
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
