Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
slaget mer än lånta fjädrar i knapphålet;
kanske också för att känna sig fria i sin
bedömning. Det senare har större värde. Att det
finns en dansk kritiker, vars klädsel lär vara
lika vårdad som hans stil tydligt är, är nog
behagligt för dem som känner honom. Att
denne Kai Friis Møller rör sig med samma
överlägsna frihet i ordkonstens samhälle som
gentlemannen på sin klubb eller sina
domäner, är en lycka för Danmarks litterära liv.
När man läser det nittiotal betraktelser
från en tid av nästan trettio år, som herr Friis
Møller har ställt samman under titeln
"Skribenter og Bøger", lägger man först och främst
märke till friheten från varje
tvångsföreställning om fullständighet. När författaren vill
berätta om en bok — helst någon engelsk eller
fransk, som hans landsmän kan ha gott av
att höra om —, kommer han inte med någon
grundlig utredning utan drar helt enkelt fram,
vad han har lagt märke till i boken. Ett
spörsmål har eggat honom, en upplysning har roat
honom, ett uttryckssätt har retat honom —
och så visar han verket i dessa enstaka levande
glimtar. Det är en impressionistisk kritik i
ordets bästa betydelse.
Då det gäller danska böcker, bidrar Kai
Friis Møller gärna med stilanalys och
stildiskussion, författarna till uppfostran och oss
andra till glädje. För att plocka ut dåliga eller
bra enskildheter till påseende, måste man ha
tilltro till sin egen smak — och denne
kritiker är höjd över tvivel på sin egen förmåga.
Utom stilkänsla är det belästhet och vetande
som ger honom denna obesvärade frihet. Han
vågar bedöma en hel del. Som ett slags
överkritiker sliter han sina danska kollegers tvister.
Han är mycket säker på att lörd Douglas har
rätt mot Oscar Wilde och "Miriam" mot
D. H. Lawrence. Och det ter sig snarast som
spelad anspråkslöshet, när han säger om en
engelsk kritiker, att han "virker yderst
kompetent" i bedömningen av sitt eget lands
verskonst, i stället för att slå fast, att han är det...
Herr Friis Møllers vetande visar sig också
i anförandet av goda ord från Samuel
Johnson och andra, som i Norden inte förekommer
i var mans mun. När han å andra sidan någon
gång skall fläta in ett allom bekant ord, blir
det förnyat med den allra älskligaste
pretiosi-tet: "Oversættelsen er i det store og hele saa
fortræffelig, som man maatte vente sig det af
Tom Kristensen, om end det af og til
øjensynligt er gaaet ham, som det efter Sigende
skal være gaaet ogsaa hans berømte
Forgænger, den gode Homeros." Enklare kan
man uttrycka, att det förekommer fel i
översättningen, men då hade läsarna berövats den
glada tankeleken att undra i vilket avseende
Homeros är Tom Kristensens föregångare.
Som översättare?
I de flesta fall är detta vetande mycket
användbart och mycket gagnerikt i kritiken.
Med dess hjälp kan Kai Friis Møller uppnå
ett annat slags fullständighet: han ger
upplysningar i ämnet långt utanför vad som står
i de böcker han behandlar. Det är lustigt, när
han meddelar oss Michael Ariens armeniska
namn, men det är värdefullt till exempel när
han ger en utsökt framställning av demonen
Liliths förekomst i världslitteraturen. Han är
också välgörande fri från ängslan för att
verka lärd. Är det en sak, som han vill
undervisa om, gör han det med pekfingret lyftat
— det är välvårdat nog att bli sett av
publiken. Och han utför de sidosprång i tanken,
som han har lust till, även om hans mejslade
satser då skulle hopas oroväckande före punkt.
Han säger tillräckligt många fina kvickheter
för att avväpna den otåligaste läsare.
Till denna fria hållning hör av sig själv
också skepticism och relativism, men Kai Friis
Møller har smak nog att tvivla på sitt eget
tvivel och ägnar alltså den katolska kyrkan
ett platonskt svärmeri. Annars har han inget
annat program än att klaga över den
industriella kulturens tarvlighet, och det gör han
med stor tillfredsställelse över sin egen
kräsenhet. Från dandyns härskande egenskap,
fåfänga, är han ju inte fri. Fastän han kan retas
med sig själv, när han talar om sin
bekantskap med Theodore Dreiser, börjar han en
betraktelse med orden: "Engang, da jeg
komplimenterede André Maurois til hans
Produktivitet ..." Det är för honom en ambition att
vara förfinad, och han visar en rörande glädje,
när en fransk kritiker befriar honom från
plikten att tycka om det eller det stället hos
Paul Valéry.
Men denna ambition, denna lärdom, denna
uttryckskonst, denna känslighet utgör den
förträffligaste utrustning för en kritiker. Det
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
