Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jöran Mjöberg: Den befruktande döden. En studie i Hagar Olssons diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRAN MJÖBERG
DEN BEFRUKTANDE DÖDEN
En studie i Hagar Olssons diktning
Nu äro mörkrets fasor övervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
Karlfeldt, "Löskekarlarnes sång".
Det finns en gammal saga om ett barn som
kastades i en mörk, djup brunn men i stället
för att drunkna kom ut på en äng, som var
ett paradis. Man kan se den som en fabel över
det bibliska temat att den som vill bevara sitt
liv han skall mista det. Denna tanke på döden
som porten till ett nytt liv är en av de röda
trådarna i Hagar Olssons diktning, den är
kärnan i hennes uppfattning av liv och död.
Idén om den skapande döden varierar hon från
verk till verk i ständigt nya former, ibland
klarare, ibland dunklare, den blir uttrycket för
den inre vilja till förnyelse som präglar hela
hennes produktion. Det är intressant att
jämföra henne med Hjalmar Bergman, som
bredvid henne ivrigast i vår litteratur har
sysselsatt sig med döden, men hur väsensskilt! Hos
honom griper döden med sin sjuka hand över
livet och förmörkar det med sin skräck, hos
Hagar Olsson är döden en skön och gripande
verklighet, en fullbordan eller en symbol för
trötthetens och förtvivlans övergång i nytt liv.
Döden är den stora krisens medelpunkt.
Den enda likheten mellan dessa båda diktare
kan man finna däri, att båda hävdar hur
besläktat med döden livet kan vara, hur märkt
av dödens resignation och leda. Så uppleves
det länge av huvudpersonen i Hagar Olssons
första bok, "Lars Thorman och döden" (1916),
ett osammanhängande men fängslande verk,
som bokstavligen skall vara skrivet redan på
skolbänken. Lars Thorman är besatt av
självkritikens förlamning, ledd av dödsprincipen,
personifierad i den inre spionen som iakttar
alla hans handlingar och visar deras intighet.
Spionen — det är ungefär det alter ego som
Birger Sjöberg kallade blamageguden. Inför
sin bästa väns bortgång känner Lars Thorman,
att döden söker också honom. Men han har
inget mål, intet att vilja, och ett mål ville han
nå innan han dör. Livet är för honom tomhet,
icke-vara, han är en av "de haabløse Slægter".
En avgörande upplevelse möter han i en
förkunnelse av den indiska filosofien: all
mänsklig strävan är jagande efter vind, endast genom
avståndstagande från det förflutna och från
all handling nås nirvana, och då nås också
den absoluta självtukten. Lars Thorman följer
receptet, skriver av sig sitt liv och når den
fullständiga resignationen. Men då närmar sig
också döden — som en vän, den tyste vännen
som inte mera inger honom fruktan, fastän han
vet, att han inte har lång tid kvar. Det är
vid denna tid som han vinner övertygelse om
dödens organiska nödvändighet för allt livs
utveckling. Hans tro illustreras av några ord
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
