Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jöran Mjöberg: Den befruktande döden. En studie i Hagar Olssons diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN BEFRU KTANDE DÖDEN
döden kring sig i konkret gestalt. Kvinnan som
går bort med Tancred blir för henne döden,
den gamle välkände ryske prästen som bor
i hennes trakter och dyker upp intill henne på
gatan liknar döden själv i svart kaftan. Hennes
kraft är slut, och i dialogen med döden
erkänner hon att hon inte längre har styrka att söka
sig framåt. Det enda hon satt sin tro till är en
rörelse bakåt, mot det förflutna, men reaktion
är identisk med död. Hon är framme vid den
slutliga resignationen, men ännu kräves det en
våldsam viljeansträngning för att hon skall
kunna sänka dödsverktyget i sin förtvivlade
kropp, och hennes väsen ropar Mord! Mord!
När Vega vaknar upp efter sina långa
drömmar på gränsen mellan liv och död, är det
i medvetandet av att stå mitt i verkligheten, att
vara fylld av en uppgift, en tro. Åter stiger
fram för henne förebilden från ungdomsåren:
Livingstone. Liksom han vill hon öppna vägen
till det inre eller förgås, och det är
människokärleken, gemenskapen allena, som kan öppna
den vägen. Det stora som Livingstone vann
med sitt liv, "det var döden i Chitambo! Den
sanna sköna döden som upplyser en värld med
kärlekens ljus. Döden som inte river sönder eller
klipper av utan fullbordar: ett hemlighetsfullt
insegel." "Framåt, kamrat" är bokens sista ord.
I Hagar Olssons senaste arbete,
karelenberättelsen om "Träsnidaren och döden" (1940),
möter man ännu en gång den befruktande
döden. För bokens båda huvudpersoner blir
döden den skapande upplevelsen, som öppnar
det stora perspektivet, till förståelsen, till
gemenskapen och människorna. Sabine, den
jagbesatta och missförstådda herrgårdsflickan,
går genom dödens närhet mot ny glädje.
Hennes vän Myyriäinen, träsnidaren som
känner en släktskap med jorden, djup som Saras
i "Det blåser upp till storm", ser en dag sina
snidade gestalter utstråla tomhet, livlöshet och
intighet. Han bryter upp och börjar
vandringen, den vandring som för honom mot det
nya. När han inför den undergörande
madonnan i Ladogaöns kloster lyfter upp sin döende
vän, den lungsjuka flickan Sanni som han följt
fram till undret, då upplever han det också
själv. Det som var intighet blir vänt i ljus,
"livets innersta hjärta" öppnar sig för honom,
och bakom Sannis ansikte, som han ser det
i minnet, växer det fram ett landskap av träd
och näckrosvikar och blommande ängsmarker.
Det blir ett ansikte som är hela folkets ansikte,
som är "människans ansikte i hans hjärtas
land" och äger evigt liv. Det är inspirationen
som växer fram. och dess glädje är djupare än
döden. Av denna glädje delar han med sig till
sin nya vän, Sabine.
Fastän "Träsnidaren och döden" inte är
Hagar Olssons mest fullgångna roman, har hon
tidigare icke nått ett sådant poetiskt djup, inte
visat en sådan levande kunskap om det
mänskliga, dess ensamhet och gemenskap. Det är en
ovanlig form av självdeklaration, som ger
hennes upplevelse av sorgens och glädjens
djupaste källor, av liv och död. Det är inte
bara en idé. denna återkommande grundtanke,
det är en livsåskådning, och den räcker för en
hel diktarproduktion, ett livsverk. Den kan ses
som principen inte bara för växlingarna mellan
mörkret och ljuset i individens liv, utan också
i litteraturens och kulturens. I "Arbetare i
natten", essaysamlingen från år 1935, hyllar hon
vägröjarna, de som verkat i mörkret och genom
"den fruktbara döden" skapat förutsättningarna
för "nytt livs groende": svenskar som Thorild,
Stagnelius, Almquist, utlänningar som O’Neill,
Lawrence, Céline. Och denna grundidé i Hagar
Olssons diktning, ofta utförd med en
konstruktiv fanatism men slutligen övergående i bred
och plastisk mänsklighet, vittnar tillräckligt om
hennes alstrings djup och intensitet. Så
framstår hon som en nära frände till de kvinnor
i vårt århundrades svenska diktning som i
sanning äger dessa båda egenskaper: Edith
Södergran. Agnes von Krusenstjerna och Karin Boye.
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
