Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erich Wittenberg: Friedrich Meinecke. Ett bidrag till den moderna nationaltanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERICH WITTENBERG
hävelse och förorsakar en skadlig isolering,
som löser det ur sambandet med
mänskligheten. Med stor skärpa förkastar Meinecke
i detta sammanhang Chamberlains
"Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts", som
han betraktar som ett fantasimissfoster, icke
som ett av historisk insikt präglat verk. Även
den materialistiska historieuppfattningen
förmår, såsom Meinecke påvisade redan i sin
uppgörelse med Lamprecht under 90-talet, icke
att lösa den gåta, som nationens väsen utgör.
Ty den ser i människan en varelse, som endast
är bestämd av rena intressesynpunkter, vilka
inte på något sätt av sig själva förmå alstra
någon samhällsgemenskap. I kritiken av
rasläran är Meinecke inne på alldeles samma
banor som tidsålderns stora historiker, män
som Max Lenz och Erich Mareks, Hermann
Oncken och Otto Hintze, G. P. Goooh och
James Bryce, Benedetto Croce och Veit
Valentin och slutligen Hans Delbrück. I en högst
instruktiv uppsats, "Rasse und Nationalität und
ihre Bedeutung für die Geschichte", hade Otto
Hintze redan år 1903 övertygande påvisat den
fullständiga ohållbarheten av Gobineaus och
Chamberlains rasläror. I ett skarpsinnigt, vid
Londons universitet år 1915 hållet föredrag,
"Är rasmedvetandet en historisk faktor?", har
James Bryce med starka sakskäl ådagalagt
rasdogmens fördärvlighet för en djupare
förståelse mellan folken. Alla dessa framstående
personligheter vandra i Herders, Rankes och
Tocquevilles fotspår. Redan under 1700-talet
reste Herders humana livssyn en flammande
protest mot det simpla i en ensidig
rasuppfattning. Ranke förnekade rasens betydelse
för historieutvecklingen, och Tocqueville
förkastade på 1850-talet i sin lärorika
brevväxling med Gobineau dennes raslära från kristen
ståndpunkt.
Är det sålunda, såsom Meinecke i full
samklang med sin tids historieforskning antager,
förfelat att återföra nationens rika struktur på
en enda faktor, så kunde det tänkas att
nationen utgör en summa av olika faktorer, som
var för sig ha sin särskilda betydelse. Men
inte heller detta för framåt, ty de olika
momenten i ett folks nationella liv — det må
gälla språk, härkomst, religion, politiskt eller
andligt liv — låta sig icke strängt särskilja
från varandra liksom beståndsdelarna i en
kemisk förening, utan stå fastmer i ett nära,
innerligt och oupplösligt inbördes förhållande
till varandra. De äro sammanvävda med
varandra och bilda på så sätt en oskilj bar enhet.
Inte heller försöket att finna ett allmänt schema,
så att säga en huvudnämnare, för alla de
moment, som äro grundläggande för varje
nation, för vidare. Det finns ju självständiga
nationer, som var och en äger sin egen
livsform. Det är icke heller möjligt att hos en
nation fastställa fasta, oföränderliga
karaktärsdrag. Den historiska erfarenheten visar
nämligen, hur betydande förändringar ett folk kan
genomgå under sin utveckling. Det är därför
inte förenligt med erfarenheten att postulera
dylika fasta, oföränderliga drag i ett folks
historia, drag som redan i nationens
förhistoria skulle ha varit fullt utvecklade. Av
en kritisk analys av de vägar, som icke leda
till resultat, framgå de synpunkter, med
ledning av vilka nationens väsen kan utgrundas.
Då ett allmänt schema inte kan uppställas,
måste man gå tillbaka till den historiska
erfarenheten själv.
Historien visar oss dels självständiga folk,
som på ett eller annat sätt stå i förbindelse
med andra, dels smärre folkgrupper, som leva
sitt nationella liv inom en större nations
statsenhet. Folken av såväl det ena som det andra
slaget bära vart och ett sin alltigenom
egenartade prägel. Varje folk intar sin bestämda
plats i den kulturkrets, vartill dét hör. De
olika folk, som i sin helhet utgöra en större
kulturkrets, såsom till exempel den
västerländska världen, ha i sin utveckling städse
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
