Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Michail Osorgin: Språkets rikedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MICHAIL O S O R G I N
SPRÅKETS RIKEDOM
I denna artikel vill jag inte söka presentera
litterära nyheter (det som var ungt i går är
grånat i dag), utan jag skulle i stället vilja
tala om den ryska litteraturens förflutna. Jag
vågar inte förutsätta att svenska läsare äro så
väl förtrogna med vårt lands litterära arv.
Ryssland har ju huvudsakligen fångat
världens uppmärksamhet genom sina politiska och
sociala experiment. Vi ryssar ha inte heller
tillräckligt forskat i vårt litterära förflutnas
skattkammare. Ibland betrakta vi författare,
vilka en gång skola lysa igen, som slocknade
facklor, och ibland lägga vi alltför stor vikt
vid sådana som endast haft betydelse för en
viss epok. Det är naturligt — bruka inte också
andra folk med lärjungars nit upprepa namn,
vilka blott ha klangen kvar men för länge
sedan stelnat i livlöshet, bruka de inte också
underskatta andra, som litteraturhistorikerna
ännu vägra att erkänna?
I vår litteratur spelar språkets rikedom en
oerhört stor roll. Ryskan befinner sig i en
oavlåtlig utvecklingsprocess. Detta beror på
landets stora areal. Jag avser inte skilda dialekter.
Hela den genuint ryska befolkningen i SSSR
talar ett enda språk, men varje distrikt har
sina provinsialismer, vilka tränga in i språket
och bli en del därav, om inte det "allryska"
örat förkastar dem som värdelösa.
Det är naturligt att litteraturen är uppbyggd
på de bildade klassernas språk. Men det kan
inte begränsas till vissa geografiska områden.
Moskva och Leningrad, där de flesta
publikationer och förlag äro koncentrerade, ha alltid
varit och äro fortfarande det konstnärliga
språkets viktigaste laboratorier. Där formas
de nya litterära strömningarna, där slipas och
utkristalleras stilen. Men det rikaste
språkmaterialet levereras från provinsen, från hela
det vidsträckta landet.
Den klassiska ryska litteraturen är
huvudsakligen provinsiell. En av det ryska
konstnärliga språkets grundläggare, Aleksander
Pusjkin, vistades mest i S:t Petersburg och anses
till och med vara denna metropols trubadur.
Men sin litterära ordbok förde Pusjkin med
sig från den djupa landsbygden, från sitt
fädernegods och från långa resor i Ryssland.
Ingående studier av gamla ryska skrifter och
folksagor ha också givit honom rikt stoff.
En annan berömd rysk poet, Michail
Lermontov, har däremot, trots sin konstnärliga
uttrycksfullhet, ett mycket fattigare och
ensidigare språk, till och med i de dikter där han
söker tala med folkets röst. Hans studier av
gamla sägner voro tillfälliga och ytliga.
Pusjkin var ingen provinsbo, men han kände väl
till Centralrysslands språk. Han anammade det,
använde sig av dess rikedom och skapade ett
eget, rent konstnärligt och oerhört enkelt språk,
som ännu i dag är oöverträffat. Lermontov
tog endast vara på storstadsadelns
uttrycksmedel, och hans roll som språkförnyare är helt
obetydlig.
I de flesta europeiska länder ha författare
att göra med språk, som utkristalliserats och
mer eller mindre fullständigt fogat sig efter
grammatikens stränga lagar. Materialet är
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
