Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Dikter vid nattens bröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER VID NATTENS BRÖST
förunderlig inlevelse uttryck åt den vånda, de
lidanden och de hemliga förhoppningar som
utmärker den nuvarande världsordningen.
Mången har funnit honom måla alltför mycket
i svart och jag har själv någon gång givit
uttryck åt den åsikten att han ibland
eftersträvat en aktualitet, som ej låtit sig förena
med de djupaste skikten i hans väsen. Men
det är den födde diktarens storhet att han
i sitt hjärta förmår uppleva och i sin dikt
gestalta även det som nått honom bara som
ekon och vindfläktar utifrån. Den ångest av
personlig art som är utgångspunkten för
Edfelts livsuppfattning har han förmått skänka
allmängiltig gestalt. Han är europé lika mycket
som svensk. Han upplevde under sin första
ungdoms brytningsår all den rotlöshet,
förtvivlan och fasa som präglade den europeiska
efterkrigsgenerationen. Den värld han trädde
in i var "Tolvskillingsoperans", grändernas,
skökornas, de askgrå frontkämparnas, de
ångestsnyftande kafémelodiernas värld. Han
blev liksom den modernist, vars ansikte Hagar
Olsson söker teckna i sin essaysamling
"Arbetare i natten", en mörkrets och lidandets son,
som tog det som sin plikt att tränga djupare
in i natten för att avpressa den dess
hemligheter. Han blev för att citera Hagar Olsson
medveten om att den kulturkrets han tillhörde
ingått "i ett tragiskt, ett nattligt skede — och
att ingenting annat återstod för dikten än att
acceptera natten såsom ofrånkomlig
verklighet. Inte undfly den eller söka glömma dess
mörker, inte vädja till det och det idealet och
den och den tron — till alla dessa ljusmakter
som var giltiga och bärande medan dagen
varade, men nu obevekligt tillhör det
förflutna — utan i stället söka sin kraft ur det
som är: ur natten, mörkret, lidandet."
Denna tanke återkommer ofta i "Elden och
klyftan", den är en av de grundläggande i den
edfeltska världen. "Smärtan är en skulptör
större än Fidias", heter det i en av dessa melo-
diskt inträngande dikter, som är så
karakteristiska för Edfelt, och i en annan dikt med den
talande titeln "Livets liv" hyllas natten som
den stora pånyttföderskan.
Lutad mot nattens bröst,
svept i dess andedräkt: —
valv av ömhet dess blick,
vågor av frid dess puls!
Ur de nattliga mörkren lösgör sig drömmen
om en annan bättre tid, ur klyftan slår elden
upp, vid avgrundens rand möter människan
sin Gud, ur förtvivlan och kaos strömmar ett
fridens evangelium. Människan måste
överlämna sig åt mörkret, klä av sig allt tillfälligt
och jordiskt för att vinna insikt om det sanna
liv som ensamt är henne värdigt. "Sakrament"
är ett ord som Edfelt gärna begagnar. Det
är ett lösenord för all hans dikt, som ständigt
söker sig fram, stapplande och trevande som
i en tunnel mot det ögonblick då en gudomlig
makt griper in i händelseförloppet, då en
sällsam förvandling sker och friden överväldigar
den nyss förkrossade och utstötte.
"Elden och klyftan" är en rik och fulltonig
bok, avgjort den starkaste diktaren hittills
givit sina läsare. En och annan dikt skorrar
lätt i mindre lyckade rimord ("frågors flock"
i "Mannen frågar", "på stället" i "Bortom år
och dagar") och ett par fraser som man tycker
sig minnas från tidigare samlingar har hunnit
bli en smula slitna ("trädet skall bringas till
knoppning", "undret vid livets rötter"). Men
sådant är undantag. Edfelts mörka, magiskt
melodiska vers har aldrig ljudit så inträngande
och rent som här. Den har en orgelton som
ger den en översvinnlig karaktär. Den står
överhuvud musiken nära. Den söker sig alltid
från det enskilda till det allmänna och
föredrar abstraktionen framför det konkreta. Man
hör mer än man ser. Man fångas in av de
tunga melodierna och är fången i dem. Edfelts
bildvärld är besläktad med drömmens. Mycket
är nyckfullt och bisarrt, men verkar ändå
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
