Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ansåg hon sig förpliktad hålla hela kvällen,
liksom spelande på en sträng. Funnes det
någon undervisning i dialektal fonetik vid
teaterskolorna, skulle man lättare nå
enhetlighet, och man skulle slippa sådana fadäser som
att pjäsens Karna simulerar bondskhet genom
att använda tjocka 1-ljud i ord som "låta" och
"ville", alltså på platser där detta ljud är
främmande i alla rikets tjugufyra provinser.
Ebbe Lindé
Nöjesfältet av Herbert Grevenius.
Dramatiska Teatern.
Genom att framföras på nationalscenen har
Grevenius’ komedi "Nöjesfältet" fått en
pretention som den inte förmår bära upp och
som väl också varit författaren fjärran.
Skansens friluftsteater hade passat betydligt bättre
som ram åt denna oskyldiga historia om ung
kärlek och konstnärshåg som övervinner
för-äldramotstånd och om gamla affärsrivaler som
slutligen räcker varandra handen. Författaren
har förlagt denna handling till cirkusfolkets
och de kringresande tivolinas pittoreska miljö,
som har en viss benägenhet att fresta sina
skildrare till uppskruvat gemyt och falsk
romantisering (jämför Priestley). Han skriver
i programbladet att han denna gång velat
skriva ett stycke där figurerna inte är som
folk är mest och han har lyckats såtillvida att
man aldrig ett ögonblick tror på åtskilliga av
dem, allra minst på Rune Carlstens husägare
som småningom avslöjar sig som en Clown
Clopopisky. Första akten lovar ännu ganska
gott med sin lustiga familjeinteriör, vettande
mot ett vårligt Gröna Lund. Här jonglerar
författaren blott med ett par bollar, men i den
följande avdelningen frestas han att sända upp
allt fler i luften och det slutar med att han
tappar kontrollen och får allihop över sig. Ju
mer som händer desto mindre intressant blir
det, därför att man blivit tämligen likgiltig för
sammanhanget. Pjäsens egentliga behållning är
bifigurparet John och Mary, som tecknas med
många levande smådrag både av författaren
och skådespelarna, Einar Axelsson och Elsa
Carlsson. Ganska levande på ett
jämförelsevis stillsamt sätt var också Anders de Wahls
nöjesfältsdirektör, fastän figuren tangerar det
jolmiga. Grevenius beklagar sig över att en
författare som haft ett par stora succéer har
dem emot sig när han kommer igen. Med
"Nöjesfältet" har han effektivt sörjt för att
han nästa gång kan starta utan denna
besvärande belastning. Georg Svensson
Två enaktare av Sven Samuelson: 20 år
eller författarens mardröm, komedi
i en akt; Sista dansen,
expressionistisk seen. Stockholms
Experiment-Teater.
De unga teateramatörerna vid Ringvägen,
som recenserades i februarinumret, uppförde
den 30 september två enaktare av en förmåga
ur de egna leden; han medverkade också som
skådespelare och regissör. Fråga är, om det
är så klokt av amatörskådespelare att anlita
amatörförfattare, det är att göra det dubbelt
svårt för sig. Vid förra tillfället räddades
kvällen av Pär Lagerkvist, den här gången
sprack det över hela linjen. Komedien blev
komedi på något annat sätt än vederbörande
tänkt sig, för att inte säga full cirkus, varvid
inte minst Gunnar Ekelöf gjorde en oväntad
och lyckad insats. Den expressionistiska scenen
var ett uppkok på Strindberg, Lagerkvist och
andra; dess mening bör man nog inte
anstränga sig att försöka utgrunda. Men där
fanns ändå en smula atmosfär och scenisk
fantasi. Lars-Erik Löfman var liksom förra
gången den skådespelare man lade märke till.
I den sista pjäsen sekunderades han mjukt och
vackert av Margareta Herdenborg, medan Nils
Pettersson hade några lyckade tonfall i en
miniatyrroll som politisk ledare. Skam den
som ger sig! Holger Ahlenius
Niels Ebbesen av Kaj Munk. Svenska
Dramatikers Studio.
Dramatikerstudion har tagit till uppgift att
uppföra den svenska dramatik som inte varit
begärlig nog för spelteatrarna. Den jämkade
på principen och beredde husrum även för
Kaj Munks frihetsdrama "Niels Ebbesen", som
i bokform förbjudits i Danmark och som
tydligen inte lockat någon annan svensk teater.
Besynnerligt, ty med alla sina fel är dramat
i hög grad verkningsfullt, vartill kommer att
det borde ha varit kärkommet att visa
danskarna hur vi åtminstone i andanom står vid
deras sida i striden, som är ungefär densamma
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
