- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
654

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

Teater av Guy Bolton efter en roman av
W. Somerset Maugham. Göteborgs
Stadsteater.

När en Somerset Maugham skriver en roman
i stället för en pjäs och sedan inte själv har
ork eller lust att göra skådespel av den, utan
accepterar att en annan förmåga får göra
jobbet, då kan man vara säker att stoffet inte
precis ropat efter dramatisk behandling och
att det åstadkomna verket mer skall dofta av
ekonomisk transaktion mellan en
teaterdirektör och ett litterärt namn än av konstnärlig
uttrycksvilja.

Av romanens rika miljögalleri kvarstår i
scenupplagan bara ett smalt händelseförlopp,
den uttunnade och tyvärr även banaliserade
berättelsen om skådespelarparet
Gosselyn-Lam-berts äktenskapliga kurragömmalek och
förhållande till teatern: hur de hänga fast vid
arbetet, och de yrkesskröpligheter det senare
har i släptåg. Således samma tema som i
Hedbergs "Thalias barn", som dock är både
redbarare och kvickare än sin engelska
motsvarighet. Motivkretsen som sådan har ju alltid
självbespeglingens attraktionskraft för
skådespelarna och för publiken blir det ett pikanteri.
Jag satt och överraskade mig med att vänta
Gösta Ekmans entré i huvudrollen. Han skulle
ha trivts. Den rör sig om teater, den kan
byggas ut med oanade effekter nästan hur
som helst och den är litterärt tillräckligt
obetydlig för att det skulle framstå som ett trolleri
när han med sin överlägsna personlighet dock
gjorde något minnesvärt av den — ett av de
konststycken han älskade. Och vilken strålande
motspelerska han skulle ha haft i Karin Kavli!
Nu fick motspelerskan söka bära upp det hela
ensam. Det verkade som att slå i tomma luften.
Vad Sture Baude än kan, men inte ligger han
för det briljanta. Ge honom en problematisk,
gärna komplicerad karaktär att söka smälta
samman med sitt ganska maniererade spelsätt,
och han går med skaparglädje till verket och
åstadkommer alltid något finurligt, stundom
något lysande. Men för löpningar över
klaviaturen utanför noterna synes han sakna både
fallenhet och intresse. Intet att säga därom.

Karin Kavli som Julia Lambert har sitt
första stora känsloutbrott i en seen där hon
får plötslig klarhet i att maken ämnar gå sin
väg med väninnan, från hemmet och det

gemensamma arbetet. Han kan ej hindras,
eftersom makarna med typiskt anglosachsisk
effektberäkning redan sedan år är hemligt
skilda. Det var intressant jämföra Kavlis spel
här med medspelarna i deras patetiska
parallellscener, exempelvis väninnans (Ebba
Ringdahls) och makens (Sture Baudes) ömsesidiga
kärleksförklaring eller när sonen (Herman
Ahlsell) får reda på hur det egentligen hänger
ihop mellan föräldrarna. Ingen kunde ett
ögonblick tro att dessa andra begåvade aktörer
egentligen kände något, eller ens vårdade sig
mycket om att publiken skulle få den
uppfattningen. Herman Ahlsell stod rentav tidvis
med ryggen mot de andra, helt disträ, medan
repliker fälldes, som för sonen borde vara
av livsavgörande betydelse. Fotbollsjargongen
känner något som kallas "semesterlir". Rena
semesterliret förelåg här. Karin Kavli ensam
spelade ut för fullt. Hon lät plötsligt de
kokett-nervösa ögonfransviftningar falla, varmed hon
dekorerat sin aktris Julia Lambert. Hon fyllde
scenrummet med sin vackra, djupa stämma
och energisk aktion. Och ändå! Det var teater
också här. Mitt i beundran satt man osäker
om utbrottet skulle vara äkta eller ville vara
spel — än mer, man kände sig osäker om
i vad mån Karin Kavli själv avsett att ge detta
osäkerhetsintryck för att åskådliggöra den
flytande gränsen mellan sant och spel hos ett
scenens barn, eller i vad mån det bara var en
hjälplös reflex av semesterliret på de andra
händerna. Ebbe Lindé

Markisinnan av Noel Coward. Dramatiska
Teatern.

Den unge Noel Coward snickrade ihop
"Markisinnan" på en fjorton dagars semester
under en av sina amerikavisiter. Han säger
själv i sina memoarer att han svettades och
stånkade med uppgiften, men det märks inte
på stycket. Det väger lätt även i hans lätta
produktion. "Sista akten var litet svag", skriver
han, "men jag tänkte att det i alla fall kunde
bli en trevlig underhållning för en kväll." Fru
Brunius tänkte väl ungefär detsamma när hon
för att ge den nyförvärvade Elsa Carlsson
tillfälle att glänsa i en favoritroll tog upp
"Markisinnan" på nytt. Den var säkert inte avsedd
att bli något av de större trumfkorten i höstens
repertoar, men publiken bestämde annorlunda.

654

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free