- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
658

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN BOKHYLLAN

ELIN WÄGNER: Pennskaftet. 1910.

Halvgamla tendensromaner brukar inte vara
någon lustig läsning. "Pennskaftet" är en
sådan roman. Det oaktat är boken
underhållande eller rättare sagt överrumplande
charm-full.

När man träffar på ett dylikt fall, brukar
det sägas: jo, det kan gå så. Tendensen är
död, men människoskildringen lever.

Efter vad det vill synas vid första
ögonkastet, slår denna förklaring in även på
"Pennskaftet". I varje fall lever
huvudpersonen, Pennskaftet självt, med ett mycket
intensivt liv. Det roliga börjar i andra kapitlet, när
Pennskaftet stiger in i matsalen på
inackorderingsstället och betraktar bordssällskapet
"med tankfull oförskämdhet". Det är
någonting ivrigt, spensligt och oerhört slagfärdigt,
som kliver in och rör om i den dästa
församlingen. Här liksom i andra likartade
situationer —- den när Pennskaftet säljer
rösträttstidningar till exempel — får man ett starkt
intryck av barnslig entusiasm och ofördärvad
barnslig iakttagelseförmåga. Det är inte utan
fog, som Elin Wägner använder genus neutrum
på tal om Pennskaftet.

Emellertid är Pennskaftet en kvinna. Det är
inte bara hennes prästbetyg, som bestyrker
detta, utan hela hennes sensibilitet är kvinnlig.
Det är hennes styrka som reporter, det är det
som gör henne "så oöverträfflig, när det skall
skrivas om misshandlade eller innebrända
hustrur och tuberkulösa barn". Det är hennes
svaghet, anser den bittert erfarna Cecilia Bech,
när Pennskaftet förälskar sig. Cecilia har från
sin synpunkt rätt, men Pennskaftet har modet
att vara ny i sin uppfattning; därigenom och
tack vare en god portion tur slutar hennes
kärlekshistoria lyckligt.

Pennskaftet har ett barns blick, en reporters
erfarenhet och en kvinnas hjärta. Hon skulle
mycket väl kunnat använda som
självkarakteristik några rader av Edith Södergran — om
de varit skrivna 1910:

Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol.. .
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...

Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria

villkor...

Pennskaftets gestalt är precis lika levande
som Edith Södergrans dikt.

Och tendensen? Är den verkligen död?

Det har slumpat sig så, att jag kommit att
läsa om "Pennskaftet" i en
militärförläggning-Det ingår i den militära stilen att hålla på den
manliga värdigheten. "Pennskaftet" är en bok,
som driver med den manliga värdigheten,
även i dess mera älskvärda former; ett av de
mest lysande partierna är intervjun med den
gamle högerbaronen Starck. Vissa repliker
i "Pennskaftet" fick också en fullkomligt
explosiv verkan; att avslöja, att den manliga
värdigheten är en försvarsattityd, är att
avslöja försvaret och överhuvudtaget allt
militärväsen.

Den manliga värdighetens naturliga
komplement är den manliga ovärdigheten. När det
talas om kvinnor i en militärförläggning, är
det ofta under aspekten: lovligt byte. Delvis
är det skämt. Delvis är det allvar. Därför är
skildringarna i "Pennskaftet" av det manliga
nattstockholm under seklets första decennium
fortfarande slagkraftiga. Formerna har
förändrats, men den angripna andan finns kvar..

På det hela taget är det bara accessoarer,
som verkar inaktuella i "Pennskaftet". När
huvudpersonen i boken väter "med sitt livs
bittraste tårar en rakpollett, som hon erhållit
som minne av Dick vid hans avresa", verkar
det komiskt inte bara på det sätt, som
författarinnan avsett; rakpolletten för med sig
en fläkt av det urmodigas löjlighet. Älskande
par jollrar inte längre just på det viset som

658

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:29:28 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1943/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free