Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
det kan han jo ha rett i. Den moderne
sprog-föringen er for enkel, for gjennomskuelig,
simpelthen for effektiv til Per Arnebergs bruk.
Om han kunde forenkle sproget, vilde han
kanskje opdage at tanken blev adskillig
forenklet ved det. Da vilde han kanskje også gi
slipp på sin systematisk mystiske og
forut-fattete livsinnstilling. — Både Claes Gill og
Per Arneberg synes å mene at det å være
virkelighetsnær er det samme som å være
jordrotte. Men det fins sannelig en
livsinnstilling som tar sikte på at de guddommelige
spörsmålene er ulöselige medmindre de
livsnære, de menneskelige problemene blir löst.
Diktere av Claes Gills og Per Arnebergs
type må höist sannsynlig mene at det å skrive
så almindelige, forstandige mennesker skj
onner dem, er det samme som å proletarisere
ånden, trekke den under «nivået». Dette
betyr når alt kommer til alt, ikke annet enn
retsel for og flukt fra virkeligheten. Det betyr
sletts ikke at Per Arneberg og Claes Gill ikke
er talentfulle. De har begge, når det lykkes
for dem, en fortettet kraft i den
billedskapende evnen. — Men det betyr at de vil skille
seg ut og være betydelige og merkelige. Og
det igjen i sin orden, kan bety at de kanskje
ikke er så forferdelig merkelige.
Det er hverken min rett eller min opgave å
ha non mening om hvad som er blitt skåret
vekk i disse seks diktsamlingene. Men slik
som de foreligger, er de hver for seg et
for-sök på å hevde enkeltindividets rett til ytring,
ut fra enkeltindividets egen forutsettning,
egen virkelighet. Samlet er de en protest mot
å bli tvunget inn i forandring. De
opretthol-der, og gir et fortsatt bilde av ung norsk
lyrikk. De flatterer Øverlands voldsomt
koncen-trerte diktnings livskraft. Men de blir på den
andre siden ikke slått til jorden av den.
Per Wollebæk
Tvenne makter styra . . .
ANDRÉ GIDE: Vatikanens källare.
Översättning av Göran Schildt. Wahlström
& Widstrand 1943. 8:50.
Att ständigt hålla konflikten inom sig öppen
mellan pliktens försakande och lustens
bjudande stämma är vad André Gide anser
åtråvärt som livshållning. Någon utjämning av
dragkampen önskar han icke: han kräver att
ohejdat få hänge sig åt antingen den ena eller
den andra sidan. I "Vatikanens källare" — den
fjärde av Gides romaner som härmed
överförts till svenska — fullföljer diktaren liksom
i "Den omoraliske" till det yttersta
livsnjutar-spåret, men denna gång i den egendomliga och
gäckande formen av en äventyrsroman, vars
förlopp har ungefär samma barocka
osannolikhet som våra dagars rapporter om infångade
påvar och bortrövade diktatorer. Lafcadio,
farsens hjälte, förkroppsligar i lätt överdrift
Gides ynglingaideal, en överdådig ung
livs-njutare som älskar att utföra sina handlingar
liksom av nyck och på lek, "för behaget att
föredra sitt nöje framför sin fördel". Vad som
föresvävar honom är att få utföra en
fullkomligt omotiverad handling, till exempel ett
omotiverat brott. Och en vacker dag gör han
det — på tåget mellan Rom och Brindisi
slungar han plötsligt en löjlig gammal stolle,
vars utseende retat honom, ut genom
kupédörren. "Jag gjorde det mycket snabbt, medan
jag hade lust att göra det", är hans
beskrivning av händelsen senare. En äventyrare, mera
predestinerat bovaktig än Lafcadio, tar hand
om liket på banvallen och åker fast. Lafcadio
känner sig nu smått skamsen över att hans
handling inte har åstadkommit något som helst
jordskred i hans eget liv och funderar på att
ånge sig själv för polisen. Då inställer sig en
ny frestelse i skepnad av den unga förtjusande
och dygdiga Geneviève, och Lafcadio är genast
redo att växla in på nytt spår. På deras
sinnesnjutnings höjdpunkt, i morgongryningen, när
Lafcadio redan "börjat akta Geneviève lite
mindre för att hon älskar honom lite mer",
avbryter Gide tvärt sin roman.
Det är alltså en moralfilosofisk diskussion
som bildar det solida underlaget för den
uppsluppna farsens fantastiska byggnad.
Runtomkring Lafcadios arielgestalt rör sig ett
brokigt galleri av personer, där författaren får
tillfälle att mot varandra kontrastera, å ena
sidan de självständiga som har tillräcklig egen-
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
