Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tar med stor tillfredsställelse i det begynnande
slaget om England: ett rus av exciterande
spänning och djup fysisk trötthet. Kamraterna
stupar en efter en; själv blir han slutligen
nedskjuten i en flygstrid och störtar i Kanalen,
svårt brännskadad. Därefter vårdas han länge
på sjukhus och genomgår många
vedervärdigheter, ofta otålig och deprimerad men dock
tämligen oförändrad till sitt inre. Han vägrar
att falla undan för något sentimentalt eller
känslomystiskt; han upplever det hela som han
på förhand tänkt sig: ett personligt äventyr,
en isolerad individuell erfarenhet, som han
inte förbinder med någon tro eller något patos,
varken med kamp för frihet och fosterland
eller med hat till fienden. Men trots allt störtar
sig till slut omvändelsen över honom, vid
beröringen med en sönderbombad arbetarkvinnas
medkänsla inför hans eget eldskadade ansikte.
Allt lidandet, alla de döda kan inte vara
alldeles meningslöst och förgäves, säger han sig;
också han måste ansluta sig till tron på
framtiden, till kampen mot själva Det onda. (Efter
fullbordandet av sin bok inträdde Hillary åter
i flyget, bristfälligt återställd, och omkom
nästan genast.)
Hans ändrade inställning, hans nya tro ter
sig som en psykologisk nödvändighet, ett
rimligt resultat av hans erfarenheter, i grunden ett
medel för att uthärda. Denna känsla, omfattad
av tillräckligt många, kan kanske bli till en
världsförvandlande kraft. Men den kan också,
som så ofta förr, komma till korta inför krassa
realiteter. "Kampen för något dåligt mot något
ännu värre" (som en engelsk poet formulerat
det) kan alltför lätt resultera i att det dåliga
står kvar när det värsta nedkämpats, alltså det
gamla ansvarslösa klassamhället, kapitalismen
och borgerligheten i sin blinda drift mot nya
katastrofer. I så fall blir de stridandes och
de offrades tro bara en måhända barmhärtig
men också grymt bedräglig illusion, medan
världen fortsätter vidare på sin vanvettiga väg.
Artur Lundkvist
Hård höst
Hård höst. Debatt och värdering. Natur och
Kultur 1943. 7:50.
I sin introduktion till "Hård höst", den
vackra volym som utgivits till Hagar Olssons
femtioårsdag, berättar Olof Lagercrantz att
Edith Södergrans grav jämte Raivola by och
kyrkan, allt detta som är så intimt förbundet
med hennes dikt, numera är bortsopat av
kriget. Hennes diktvärld har alltså i ordets
mest bokstavliga mening ryckts loss från sin
jordiskhets soliga hallonbacke och klarnat till
"landet som icke är". Enkelhetens, frihetens,
barnets, undrèts och nattens värld — så
kartlägger Olof Lagercrantz det landet, från vilket
"den karelska grundtonen" ljuder. Hagar
Olsson har varit en av vägvisarna dit, en av de
för tonen lyhörda. I några varma rader
karakteriserar Honorine Hermelin hennes
märkliga förmåga att ständigt vara först på platsen
där det nya och lidelsefullt äkta sprungit
i dagen och hennes begåvning att i sina
ut-tolkningar tränga fram till något helt, till
visionen. Och i ett lekfullt bidrag i sagostil
utmålar Golowanjuk jubilaren som en
kritikens moderna prinsessa på ärten, sagokunnig
över måttan och numera själv, som granntyckt
och fruktad bedömare, stjärna i Samarkand.
Må till detta från undertecknad läggas en
blygsam hyllning till Hagar Olssön för att hon
inte har skytt att i strid bryta sönder sig för
de ovärldsliga värdena. Hon har förvisso hört
till de tappra och redbara.
Hagar Olssons uppfattning av diktens roll
i hennes egen tid är en vision, genomglödgad
av säregen upplevelse. Diktaren måste, menar
hon, stanna i den natt som är, uppleva och
uthärda den, tills det nya föds ur nattens sköte.
Det är något utpräglat dialektiskt i hennes tro
på att kulturen rör sig framåt i motsatser. Ett
och annat i sina värderingar har väl Hagar
Olsson tvingats förkasta. Vi är alla under den
rådvilla väntetiden sysselsatta med att pröva
vad orätt vi tänkt, även om vi i kärlek velat.
Både antiintellektualismens och den
begränsade intellektualismens lömska samband med
katastrofen och dess vulgärfilosofi börjar
urskiljas ganska tydligt nu, liksom faran både
i att låta sig ryckas med för långt och att
förhärda sig. Kritik och besinning talar också ur
några av bokens uppsatser. Starkast ur Knut
Jaenssons essay om Lawrence, det i
tankeavseende kanske intressantaste av bidragen.
Det är en kritisk uppgörelse, med udden
riktad mot essayistens egen, visserligen roliga
och som pioniärarbete duktiga, men i fråga
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
