Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om entusiasmen något sjövilda ungdomsbok
om Lawrence. Jaensson målar en utmärkt bild
av "eldsjälarna", en Lawrence, en Rousseau,
en Nietzsche, och visar hur i deras profetiska
förkunnelse lätt insmyger sig ett orent drag
av världsligt maktbegär och hur de också
följdriktigt av senare generationer blir
utnyttjade i politiken, något som är otänkbart
i fråga om djupt medvetna förkunnare som
Sokrates och Kierkegaard. De senares lyssnare
är, och förblir också, den Enkelte.
Distinktionen är betydelsefull och hela uppgörelsen
har relevans långt utöver det enskilda fallet. —
I de finländska inläggen märker man tydligt
skuggan av en stor koloss som heter
nationalism eller nationell kollektivism. P. O.
Tallqvist klarlägger i sin artikel om "Dikten i
tvångströja", hur just de som skriade och
skränade mest mot den moderna diktens
esoteriska karaktär också — genom sina försök
att binda dikten vid politiska och praktiska
syften — kom att bli främst medskyldiga i att
driva diktaren bort till de underliga rymder,
där han åtminstone fick vara i fred. Detta är
en värdefull insikt, ger i någon mån nyckeln
till varför de egenartade människorna i våra
dagar lätt blir för underliga, för avsides.
Tallqvist avslutar sin artikel med Hagar Olssons
profetia 1935 om att den nationella
kollektivismen som sin motsats kommer att
frammana "en andlig individualism av ny och
fördjupad art". En egenart, som är tillräckligt
djup och självständig för att skapa bryggor
till andra människor och skapa förbindelse
med "landet som icke är" — så skulle jag
vilja fullfölja uttrycket. Kanske måste det vara
så att utvecklingen går i sicksack, att
mänskligheten alltid måste likna "prästens lilla kråka"
i barnvisan:
Än slank hon hit,
än slank hon dit,
än slank hon ner i dike ...
Men det behöver väl inte alltid förbli så. Två
av uppsatserna kunde tyda på att till exempel
nationalism och individualism inte nödvändigt
måste utesluta varandra: Toivo Pekkanen,
som i "Efter kriget" vackert och moget lägger
fram ett krav på en djup etisk grundval för
samlevnaden, och Erik Therman, som i sin
mystiskt färgade, prosalyriska essay "Det
förborgade landet" tolkar en nationalkänsla, till-
räckligt stark för att tränga fram till själva
väsensarten i det egna landet — en väsensart
som diktaren och andra andliga arbetare sedan
bringar till uttryck, gestaltar, förklarar i sina
verk.
Hagar Olsson har som kritiker varit
internationellt inriktad. I den andan går också de
litteraturhistoriska och estetiska bidragen i
"Hård höst". Stendhal ägnas en frejdig essay
av Ulla Bjerne. Th. Warburton skriver
intressant om James Joyce i hans besynnerliga
elfenbenstorn. Det är ett diktarporträtt som
kan anknytas till vad Eyvind Johnson i en
estetisk studie har att säga om diktarens väg,
som alltid går från verkligheten och därefter
tillbaka till verkligheten. Den finast skrivna
essayen är kanske Mirjam Tuominens om
Franz Kafka, "Diktaren som ville förinta en
oerhörd värld". Den oerhörda världen var som
bekant diktarens eget verk, vartill han kände
sig osynligt förpliktad av den strängaste
laggivare men som han ändå efter sin död ville
se förintat. Den unga författarinnans språk
har denna vackra musikaliska ton som tycks
vara de svårmodigas privilegium, och hon
finner pregnanta ord både för det
ökenför-brännande och för det milda, ädla, rörande
i Kafkas konst. Särskilt fint har hon fått fram
Kafkas inställning till det livsvanmäktiga och
aparta — han var förbunden med det, men
hans egen sanningsväg gick obönhörligt mot
det enkla, riktiga, stora. — Till judisk värld
kommer man också i Mörnes översättning av
scener i frihetsdramat "Uriel Acosta", gripande
scener som skimrar med mörk glans.
Skaldebröderna Edfelt och Ekelöf har
i någon mån råkat beträda varandras
områden, i det båda valt att skriva om Karelen,
Edith Södergrans och även Hagar Olssons
landskap. Några målande bilder ges av den
säregna miljön. När man läser de inströdda
diktcitaten blir man slagen av hur mycket
Södergrans dikt, med sin obrutenhet, sin
strålande timbre, vunnen ur mörker, måste ha
betytt för denna generation under hårda
höstar. På tre ställen i volymen citeras
inskriften på den försvunna gravstenen:
Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.
Margit Abenius
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
