Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTHA OCH MARIA
Herr Franzén bannade ödet och rektor Werner
på ett språk som de vid Bysta snart
församlade skulle ha förvånats över att höra honom
använda. Varför hade hans hustru fött honom
döttrar att han skulle utföra detta obehagliga
letande själv? Varför hade han flyttat från sin
gamla trevna våning vid Brunnsparken där
det inte fanns något sopnedkast? Ett paket
kom plötsligt nedfarande, och han undvek det
i sista ögonblicket. Rasande grep han en stor
påse och slog den med sin fulla kraft i
väggen. Den rämnade, och humrars skalrester
dalade mot golvet. En hummer såg på honom
med likgiltiga ögon som en avsomnad martyr
på sin förföljare.
Herr Franzén flydde. Han mindes inte
tydligt sitt högtidstal, ty han hade dåligt minne,
men han skulle skriva ett nytt. Han tvättade
händerna och satte sig tungt vid skrivbordet.
Men det kom ingen eld i hans ord,
inspirationen svek honom, han var maktlös. Han
tänkte på reversen för de tusen kronorna. Han
skulle kanske få dem tillbaka ändå, Vilhelm
Werner ville alla väl, men han var glömsk,
glömsk, och inte så lite lättsinnig. I varje fall
var det inte gott, med de tusen kronorna
i fara, att författa någon hyllning till den
opålitlige låntagaren som oemotståndlig
representant för ungdomens optimism och vårens
eviga förhoppningar. Herr Franzén ville säga
något helt annat; han ville varna för det
oansvariga vårlynne som drar växlar på
framtiden utan att tänka på att de skola inlösas;
han ville säga att den lättsinniga
ungdomsoptimism som överskattar sina tillgångar inte är
mycket värd men ofta kan bli nog så
irriterande för andra; i stället för den skimrande
blomstermånaden maj ville han prisa hösten,
mognandets tid, då växten dömes efter sin
frukt och säden samlas i odlarens lador som
tillgångar och säkra reverser i den kloke
förvaltarens kassaskåp. Men man kunde inte säga
detta och samtidigt bjuda täckelset falla från
ett porträtt av rektorn och filosofie doktorn
Vilhelm Werner. Det gick inte. Det var ett
olösligt problem. Herr Franzén lade huvudet
mot bordet och grät.
Ute i köket hörde honom hans dotter.
Hennes liv hade varit fattigt på njutningar,
och hon satt en stund stilla i solskenet på
soffan med händerna i knät efter veckans
arbete, och lyssnade. Svalorna pilade och
kvittrade utanför, kyrkklockorna ringde,
gardinen fläktade in. Efter en stund tog hon på
sig en städrock och gick ned i sopkammaren.
På kvinnors vanliga vis hittade hon nästan
genast vad hon sökte. Reversen var så gott
som oskadd, men högtidstalet var värre
åtgånget, med en stor flottfläck på sista sidan
där herr Franzén beredde sig att låta täckelset
falla och hade inskjutit parentesen: "Du
tilllåter ju det, Werner?" Doktor Werner hade
lagt bort titlarna med honom förra året, och
han hade varit mycket smickrad. Hon lade
tyst de båda dokumenten framför den
hop-sjunkne gamle och gick ut i köket. Om en
stund hörde hon högtidstalet genom väggen,
först tonlöst och regnstilla men så småningom
med solen brytande fram genom molnen och
vårvindar friska spelande upp.
Därefter tilldrog sig ingenting
uppseendeväckande förrän på kvällen. Herr Franzén höll
sitt högtidstal i samlingssalen på Bysta med
sedvanlig ädel verv. Med sitt
solnedgångsleende och sitt lätta, yviga hår, som höjde sig
blomlikt vitt över tinningarna, stod han som
en personlig bekräftelse på den ungdomens
lj usa förtröstan till vilken han hänfört bekände
sig. När han till slut bjöd täckelset falla
— "Du tillåter ju det, Werner?" — måste var
och en göra den reflexionen att det i stället
borde ha varit talaren som stått modell. Rektor
Werner kom nästan en smula i skymundan.
Hans efterträdare Björkesson lade på sitt
impulsiva sätt handen på herr Franzéns
plånboksficka, där denne efter slutat anförande
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
