Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTHA OCH MARIA
han, och r’en raspade hånfullt och hade svårt
att lämna munnen.
Men vad behövde hon bry sig om vad folk
tyckte, och för resten tänkte hon vara
försiktig. De träffades på lördagens förmiddag
i ett samhälle några stationer från staden, och
hon såg så frisk och föryngrad ut att han
knappast kände sig ångerköpt längre över sitt
förhastade infall att offra två hela dagar på
en så föga åtråvärd kvinna. Hon steg upp
bakpå motorcykeln, och de smattrade i väg
genom det blommande Mellansverige. Det
hördes som sång i luftdraget, där de rusade
fram genom något svalt och grönt; eller
kanske det sjöng inom henne. Ibland vaknade
hon upp och fann att hon såg på en sjö eller
en kyrka eller en röd bensinpump. Hon log
mot den egoistiska världen, och den log
tillbaka. Vägbanan, hemlighetsfullt lockande som
en okänd och ändå pålitlig som en gammal
vän, löpte bort mot fjärran; och det var som
fullkomning att följa den. När de gjorde halt
i en sval skog och han kysste henne för första
gången, överraskades han av att tycka att hon
nästan var vacker. Vid tretiden körde de in
i en liten stad där kastanjerna stodo tända
och syrenerna vällde fram över planken. Hon
tänkte att det var som hos tant Grön, tant
Brun och tant Gredelin.
— Här har du kommit till det riktiga
Grönköping, sade Rudolf, och r’en raspade.
Hon förstod att han nästan menade samma
sak.
Allt hade kanske gått bra, åtminstone den
dagen, om inte flickan som serverade dem på
Stadshotellets skuggiga veranda hade varit så
fräsch och inbjudande.
— Man ska akta sig för stämningar, sade
den forfarne Rudolf och såg först prövande
på den nätta uppasserskan och sedan på henne.
Så brukade han säga; i det kunde det väl
inte ligga något oroväckande? När han
plötsligt kom ihåg att han hade ett par brev att
skriva, svarade hon glatt att hon skulle gå på
en promenad. Staden var fortfarande mycket
trevlig, om kanske också inte så trevlig som
när hon såg den först. Hon var visst en smula
trött. Hon vände om till hotellet och frågade
om det var beställt rum åt dem, två rum. Ja,
det var beställt rum åt dem, men bara ett;
och väggarna tumlade förbi henne medan hon
steg dit upp. Hon tyckte att hon hörde röster
därifrån, men det måste ha varit inbillning,
och i nästa ögonblick hade hon knackat och
öppnat och sett vad hon inte borde ha sett;
och om ett nytt litet ögonblick var hon på väg
tillbaka, inte hon, inte den riktiga Martha
Franzén, men en annan som liknade henne,
en som talade med främmande röst med
portieren om möjligheterna att samma dag
hinna hem. Det gick, om hon tog bil till
stambanan. Nej tack, hon ville inte ha något vatten.
Hon satt i bilen, och ibland vaknade hon upp
och fann att hon såg på en sjö eller en kyrka
eller en röd bensinpump. I vägbanans döda
och aldrig upphörande tomhet fanns något
outhärdligt.
Hon kom hem klockan nio och gjorde i
ordning te åt fadern och rostade brödet så att det
fick den guldbruna färg han tyckte om. Han
kom hem lite senare från ett årssammanträde
i någon av sina föreningar.
— Och jag blev omvald, sade han med
ivrig röst. Kamraterna är överseende med
gubben.
«
Nio år senare återvände Maria till Sverige
efter mannens död. Hon påminde om en
främmande fågel som förirrat sig upp till nordliga
breddgrader. Hon var mycket fransysk i tal,
uppträdande och vanor; och redan efter ett
par veckor började hon utveckla en glödande
kärlek till Frankrike, som snart följdes av en
liknande dyrkan av den döde maken. Däremot
klagade hon denna första tid ofta över att
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
