- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
705

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARTHA OCH MARIA

levererade själv ett gott exempel. Men det var
ändå kärlek, om kärleken betyder att komma
bort från sig själv och känna frid. Det hade
varit hemskt att vända tillbaka och känna
ofriden slå in. Hur kom hon över det? Kanske
var det av stolthet eller högmod — vilket man
ville. Det skulle inte märkas något på henne,
hon skulle fortsätta som förut. Kanske var det
också att avskyn för motorcykelmannen var så
djup inom henne att det tycktes outhärdligt att
ha bekänt sig till samma livsuppfattning som
han. Han hade bekänt sig till en
vulgärmaterialism — hon använde inte den termen —
med egoismen som enda drivfjäder av
betydelse för människornas handlande och varit
mycket tillfredsställd med denna åskådning,
som gav sin sanktion åt hans egen egoism.
Men detta föll sig inte lätt, ty hon hörde inte
till de välvilliga och egoismen fann hon
överallt omkring sig och även inom sig; och
detta senare — måste hon efter fyrtio års
levnad tillstå — var det värsta. Kunde hon
bli annorlunda? Kan man bli god genom att
handla som om man vore det, det vill säga
genom att utföra goda handlingar? Det
föreföll osäkert: hon hade utfört så kallade goda
gärningar hela sitt liv, visserligen inte i syfte
att bli god. Resultatet hade i varje fall inte
blivit uppmuntrande. Hon började gå i kyrkan
— det är en besviken kvinnas sista tillflykt,
sade hon sig. I Stadskyrkan funnos två
predikanter, kyrkoherde Eriksson och komminister
Falk. Den förres predikan var mest lag och
föga evangelium, han talade om syndens makt
och människans fördärv, han anklagade och
hotade. I hemmet var han svår mot de sina,
sades det. Komminister Falk syntes ha en
ljusare syn på människans förmåga att erfara
dragningen mot det goda. Hon tyckte bättre
om honom personligen men hörde hellre den
andre: vad han sade stämde bättre med hennes
erfarenheter av sig själv. Det var den
kristendom till vilken hon möjligen kunde komma över.

Efter en vecka hände det att Georg kom ut
i köket och frågade om hon skulle gå ut och
handla. Hon hade varit ute på förmiddagen
men gick igen, och de talade förnuftigt, som
vuxna, och hon var varken trumpnare eller
vänligare än hon brukade, och allt var som
om de aldrig varit skilda. Han var tydligen
inte van vid dylika försoningar, ty på kvällen
fann hon hans högt älskade reservoarpenna
i sitt rum med lappen: "Du får den." Under
de följande dagarna skrev hon av ett stort
antal matrecept ur tidningarna. Tyvärr kunde
det inte undgås att Maria såg med vems penna
hon skrev, och efter några dagar kom hon
plötsligt och meddelade att hon och Georg
skulle flytta till Stockholm, där möjligheterna
ju voro så mycket större. De skulle flytta
redan om två veckor, hon hade av en händelse
fått tag i en så bra våning. Packningen av det
grövre husgerådet föll på Marthas lott, och
Georg hjälpte henne.

— Du kanske flyttar med oss, sade Maria
näst sista dagen med den av sina röster som
inte var exalterad utan drömmande. Vi har
blivit så gamla. Vi borde åldras tillsammans
och vila i samma grav!

— Jag åldras helst här, svarade Martha.
Här kommer det i alla fall att stå i tidningen
att fröken Martha Franzén avled stilla i sitt
hem. Men i Stockholm komme det bara att stå
att ett okänt äldre fruntimmer blivit överkört
och dödat på Vasagatan.

Han hade lovat att komma tillbaka snart
och gå med henne på torget, och hon hade
lagt sin kind mot hans för ett ögonblick och
mumlat:

— Tack, min unge.

Men han kom aldrig, och även breven blevo
sällsynta. Hon skötte fadern, som sedan länge
var barn på nytt, och om söndagarna gick hon
i kyrkan, men hon hade bytt predikant. Det

2 BLM 1943 ix

705

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0721.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free