Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTHA OCH MARIA
ett ögonblick, for han upp. Hade hon ropat
på honom? Lampan brann som förut, men det
kom en grå dager genom gardinen. Nästa
sekund stod han framme vid hennes säng,
lång och smal i sin fotsida skjorta. Hon var
vaken och såg på honom med glänsande,
liksom oseende ögon som jagade en kall
fruktan genom honom. Men då hon började tala
var rösten låg och lugn som förr i världen,
då de gingo till torget.
— Du ser ut alldeles som på bilderna, sade
hon, och han svalde och svarade att han kunde
ha skickat henne flera. De finns ju att köpa,
sade hon, och de glänsande ögonen tycktes se
bortom honom, eller var det framför?
Nu talade hon på nytt:
— Jag visste inte om du skulle komma.
— Det kunde du väl förstå att jag skulle
göra, svarade han.
— Jag har hört din röst förr, sade hon.
Ingenting hos dig tycker jag så mycket om
som rösten.
Så låg hon tyst en stund, och han hörde
hur hans hjärta hamrade. Borde han gå efter
sköterskan ?
— Jag är en elak människa, hörde han
henne plötsligt säga. Att du ville komma till
mig!
— Du är inte elak, svarade han. Du är
snäll.
— Får jag följa med dig då? frågade hon.
Får jag sitta bakpå?
Tydligen var det hennes fantasier om
motorcykelfärden och frihetsresan som kommo igen.
— Ja visst, sade han och gjorde ett
hjältemodigt försök att låta inbjudande.
— Då håller jag i din mantel då, sade hon
och höll i lakanet. Säg det en gång till, är du
snäll!
— Vad ska jag säga? frågade han tonlöst.
— Det du sa nyss, Herre, svarade hon.
"I dag skall du vara med mig i paradiset."
Det gick som ett svärd igenom honom, och
han hade en förnimmelse av att han sjönk
och att hjärtat stannade i skräck. Det var natt,
och han var ensam med en människa som
skulle dö och som yrade eller var vansinnig
och som tog honom för Jesus. Hon begärde,
fast hon inte visste det, att han skulle
föreställa Jesus. Han hade konfirmerats i somras,
och konfirmationen hade varit något mycket
allvarligt för honom, någonting som han
tyckte hade ändrat hans liv. Hon begärde att
han skulle utge sig för Guds son. Det kan
ingen begära, det var inte att uthärda. Han
borde ropa på sköterskan, men hans mun var
torr, och han kunde inte röra sig.
— Vill du inte säga det en gång till?
frågade hon, och rösten var förtvivlat lik sig
från förr i världen, då de gingo på torget.
Han hörde hur han sade det, och det
brusade i hans öron som av stora vatten:
— I dag skall du vara med mig i paradiset.
Så var det över, och han var stel och tom
och visste att han hade hädat Gud. När han
kunde urskilja henne på nytt, hade de osunt
glänsande ögonen slutit sig, och hon sov.
Själv låg han vaken med vidöppna ögon.
Vid sjutiden började hon rossla, och han
väckte sköterskan och modern. Dödskampen
var lätt, hon kom aldrig till medvetande. Då
allt var över, smög han sig ut, ännu helt
behärskad av nattens skräckfulla upplevelse.
Han kände ett häftigt begär att förödmjuka
sig, göra bot, bli den ringaste av de ringa;
och slumpen var honom behjälplig såtillvida
som sopkammaren just skulle tömmas. Den
ene av de två stöddiga karlarna, som gärna
drack ännu en morgonpilsner, lät honom
beredvilligt ta sin plats och klampade i väg
mot kaféet i hörnet, skrockande i sina
valross-mustascher. Det var inte ofta man fick ett
dylikt erbjudande.
— Och just som hans moster har dött, sade
fru Eklund, portvaktsfrun, med tydligt
ogillande. Men han var alltid en besynnerlig pojke.
707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
