Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Victor Hugo - 1. ”Le prince des poètes”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
att bli herre över "folkoceanen". Alexandre
Dumas hade också haft en irriterande
framgång med "Henri III", och Vigny gjorde i
samma veva klar sin "Othello"-översättning.
"Varför", frågade sig Hugo enkelt och
flärd-fritt, "skulle det inte kunna komma en
diktare, som stode till Shakespeare som Napoleon
till Karl den store..." En av hans
älsklingsidéer under denna epok var också, att under
1800-talet skulle den store diktaren komma att
spela samma roll som den store krigaren hade
spelat under det föregånde seklet.
Trots att det egentligen var Dumas, som
var teaterpioniären, blev det ändå Hugo, som
kom att hyllas. När ridån fallit efter premiären
på "Henri III", rusade Dumas fram och
omfamnade Hugo, och i sitt företal skrev han:
"Jag påstår inte, att jag har skapat en ny
genre, därför att jag faktiskt inte har skapat
någonting alls. Victor Hugo och andra — var
pioniärer före mig." Hugo och hans vänner
samlade sig också och gjorde premiären på
Vignys "Othello "-översättning till en stor
succé — detta trots att han var ganska
avundsjuk på den elegante ädlingen Vigny, som han
— litet hånfullt — brukade kalla
"gentlemannen".
Fyra månader senare hade Victor Hugo sitt
nya stycke, "Marion de Lorme" (först kallat
"En duell under Richelieu") klart, och en
julikväll 1829 läste han det högt för en
församling, i vilken man inte bara återfann det
romantiska cenaklets koryféer utan också
Balzac, redaktörerna för Journal des Débats
Armand och Édouard Bertin, baron Taylor,
Prosper Mérimée, Eugene Delacroix,
Alexandre Dumas och Alfred de Musset — den
senare då ännu en blond dandy på aderton
vårar, skön som en gud och utsökt raffinerat
klädd.
Trots att Hugo läste en smula monotont
— hans stämma hade egentligen bara två
lägen, ett rytande och ett svagt, bevekande —,
väckte hans stycke en oerhörd entusiasm.
— En katedral! ropade någon.
— Monumentalt — ett gotiskt valv! skrek
en annan.
— En pyramid! förstärkte en tredje.
När läsningen var slut, trängde sig den her-
kuliske Dumas fram, lyfte upp diktaren och
bar i väg med honom, ropande:
— Hugo, jag skall bära dig mot äran!
Hugo, du kommer att göra oss alla berömda!
Madame Hugo bjöd sedan på kakor,
förfriskningar och glass, och ett vittne, Henri
de la Touche, skriver: "Jag kan ännu se den
gigantiske Dumas stoppa munnen full med
bakverk och skrika: ’Beundransvärt!
Beundransvärt! Beundransvärt!’" När hjälten och
hjältinnan hade tagit sitt liv med en giftdryck,
suckade och grät hela auditoriet — efter en
stund mumsade man på bakverk och var nöjd
och glad. Det var i romantikens gyllene dagar.
Dagen därpå kom teaterdirektörerna rusande
till Rue Notre-Dame-des-Champs för att skriva
kontrakt med den självsäkre unge diktaren. En
av dem, Odéonchefen Harel, försökte med våld
bemäktiga sig manuskriptet. När han fick
höra, att det redan var lovat till baron Taylor,
chefen för Théåtre Français, och skulle läsas
av dennes granskningsnämnd, ropade han:
— Granskning?! Varför det då? Jag
accepterar det utan att titta i det ens!
Och han tog en penna och krafsade ned på
baksidan av manuskriptet: "Antaget av
Odéon-teatern den 14 juli 1829."
Censorn hade emellertid invändningar att
göra, och trots att Hugo uppvaktade
majestätet självt, lyckades han inte undanröja
hindren. I gengäld meddelades honom, att
Hans majestät ville öka den pension på 2 000
francs, som han redan åtnjöt, med ytterligare
4 000 francs — Hugo skulle under senare
demokratiska tider få uppbära mycken smälek
för dessa nådevedermälen. Han svarade emel-
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
