- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
713

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Victor Hugo - 1. ”Le prince des poètes”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VICTOR HUGO

lertid mycket stolt: "Allt jag begärde var, att
mitt stycke skulle få framföras; jag begärde
ingenting annat."

Han gav sig inte. Han började arbeta på
ett nytt stycke, "Hernani", och spänningen
blev snart nog ytterligt stor. Långt före
uppförandet började den konservativa kritiken
motarbeta stycket. Henri de la Touche hade
i sin hand fått ett exemplar av Ronsards
dikter, som skänkts till Hugo, snillet, av hans
vänner Sainte-Beuve, Lamartine och andra,
vilka hade försett exemplaret med egna
hyllningsdikter, och skrev följaktligen en hätsk
artikel om "la camaraderie litteraire" i Revue
de Paris. Hugo anade, att bakom denna artikel
stod Vigny, som han alltid fruktade. I
gengäld kommenderade han en av sina slavar
att skriva en artikel "La haine litteraire", där
det andra lägret mättes skäppan full. Den
orolige Sainte-Beuve — som redan hunnit bli
mycket god vän i familjen Hugo, särskilt med
madame — kom också och varnade. Den stora
publiken förstod inte ett stort drama, månne
inte Hugo gjorde som Napoleon och försökte
det omöjliga? "När jag ser, vad som har
inträffat på senare tid", skrev Sainte-Beuve,
"hur ditt liv ständigt står till andras
förfogande, hur du går miste om all vila, dina
hatparoxysmer, hur gammal och ädel vänskap
krossas, och hur idioter och dårar kommer
i de gamla vännernas ställe, när jag studerar
rynkorna och skuggorna på din panna och
vet, att de inte härrör från arbete med stora
tankar, så kan jag bara sörja, med saknad
tänka på det, som varit, hälsa dig på avstånd
och gömma mig själv någonstans.’’

Man har klagat över Hugos högmod. Man
kunde kanske också ha rätt att minnas hans
vänners vankelmod.

När repetitionerna började, fick Hugo en
chock. Rollerna låg delvis i omöjliga händer.
"Jag har det som en man", skrev han, "som
har hällt upp sitt vin i åtskilliga buteljer, som

redan varit använda och har kvar aromen av
andra årgångar. Jag kan inte längre känna
igen min egen tappning." — Aktrisen fröken
Mars förhånade vissa berömda lejontirader
i stycket, och Hugo svarade henne, att hon
kanske hade rätt och därför gärna finge ändra
dem.

— Men jag är ju inte författaren! svarade
hon.

— I så fall får vi nog följa texten, svarade
Hugo.

Premiären sattes till den 25 februari 1830.
Hugo samlade sina anhängare, utspisade,
vattnade och instruerade dem. Var och en av dem
fick ett rött kort, där det stod ett enda ord:
Hierro. Alla kände anspelningen: i "Les
orientales" finns en dikt, "Cri de guerre de Mufti",
som börjar: "En guerre les guerriers!", och
denna dikt har ett spanskt citat: "Hierro,
des-pierta te!" (Järn, vakna!, amalgovarernas
krigsrop.) I truppen av klackörer märktes den
unge Théophile Gautier, en adertonårig, blond
yngling med lockar ned över axlarna, röd
siden-väst och gröna sidenbyxor. När truppen efter
att ha vederbörligen förplägats lämnade Victor
Hugos hem, frågade Gérard de Nerval oroligt:

— Gautier, kan du svara för dina män?

Och Gautier svarade patetiskt:

— Vid den dödskalle, ur vilken lörd Byron
drack i Abbey of Newstead — jag skall svara
för dem! Och han vände sig om och ropade
åt sina anhängare: Hierro!

Redan tre och en halv timme före
föreställningens början trängde skaran in i teatern
efter att ha sjungit och fört oväsen utanför.
Där inne stimulerade de varandras mod med
friska tillrop och vilda krigssånger; när de
blev hungriga, drog de fram vinflaskor och
smörgåspaket och försedde sig så grundligt,
att flera av dem snart måste vackla omkring
i Moliéres hus och söka ett ställe, där de
— för att tala med Rabelais — kunde "utspy
överflödet av vad de hade druckit". När vid

713.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0729.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free