Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Vi har vår frihet (The Eve of St. Mark) av
Maxwell Anderson. Dramatiska Teatern.
Man kan karakterisera Maxwell Andersons
senaste stycke som en amerikansk
motsvarighet till Gunnar Åhlströms "Beredskap" med
den skillnaden att beredskapen i den
amerikanska pjäsen småningom övergår i krigets
grymma verklighet och skickelsedigra
avgöranden. Anderson har i en serie bilder,
inalles elva, velat skildra en ung menigs väg
från den lantliga trevnaden i hemmabyn
någonstans på den amerikanska prärien och
det uppsluppna kamratskapet i
utbildningsförläggningen till den utpost på en liten ö vid
Filippinerna, där hans batteri kämpar mot en
överlägsen japansk invasionsstyrka. Hela den
första akten är alldeles utmärkt i sin säkra
realism och bitvis festligt rolig. Man har
verkligen trevligt med den rara f armarfamilj en
West, dit äldste sonen Quizz kommer hem på
permission och gör sensation genom att
annonsera sin förlovning med den söta grannflickan
Janet. Man skrattar gott åt den militärfars
som spelas ut i de följande två bilderna: åt
det härliga irländska råskinnet (Holger
Löwen-adler), den vesslekvicka halvdagon (Hans
Strååt), den av ett livs rytanden obotligt hese
manskapsplågaren sergeant Ruby (ett av de
bästa fiumren i Rune Carlstens groteska
typgalleri genom åren) och åt de Veronica
Lake-friserade tvillingarna som på kafé Månstrålen
vampar de inkallade utan att dock lyckas få
Quizz mer än på lut. Inga Tidblad gjorde den
ena av grönköpingsvampyrerna till en
obetalbar grotesk. Det var längesedan man hade så
kul på Dramaten som åt allt detta, och
effekten blev inte sämre av att farsen här och där
bröts av ömhet och längtan och några
vilsekomna rader poesi, som framsades av Sture
Lagerwall i gestalten av en collegeestet som
på ett suveränt sätt även i kronans kläder
bevarade sin air av Fifth Avenue och klädsamt
brustet hjärta.
I andra akten mörknar det. Pojkarna har
kommit i väg till fronten. De har suttit en
kväll på kajen i San Francisco och lyssnat till
havets brus och sirenernas tjut. De har nått
sin destination i en grottställning på den lilla
ön, de prickar ned ett japanskt flygplan då
och då och avvisar alla anfall från sjön. Mot
malarian klarar de sig sämre, en efter en går
i backen och yrar i frossa. Men ställningen
blir till slut ohållbar och de får order att dra
sig tillbaka, men med det tillägget att staben,
om de skulle föredra att strida ännu en tid,
givetvis inte vill förhindra detta utan tvärtom
på det högsta skulle uppskatta en sådan
heroism. Det är onekligen att göra det svårt
för pojkarna, och man betvivlar att verkligen
sådana order som inte är några riktiga order
får utfärdas i krig. Alla inser det hopplösa
i kampen, de vet att de måste offras men att
de genom att hålla ut en tid ännu kan dra
ytterligare några fiender med sig i döden.
Vad är klokast, att söka komma helskinnade
undan och ta upp striden på annat håll eller
att stå där de blivit ställda tills allt är slut?
Detta är dramats egentliga problem, som
naturligtvis har en allmängiltig tillämpning
men som inte är riktigt renhårigt upplagt av
författaren. Till att börja med borde det inte
ha fått uppstå på det här sättet. Antingen
skulle det ha fått vara ett rent moraliskt
problem eller också ett militärt problem, men
i stycket är det bådadera. Pojkarna beslutar
sig naturligtvis för att stanna, trots att deras
stridsiver är grundligt avtrubbad genom
hemlängtan, sjukdom och visshet om det hopplösa
i situationen. Men deras beslut dikteras inte
av övertygelse om att de kan göra större
militär nytta genom att stanna än genom att fly,
inte heller av mod utan av rädsla för att synas
fega. Ordern är nämligen så förrädiskt
avfattad att de skulle ha måst känna sig som
fanflyktingar även om de kommit till den
uppfattningen att det både militärt och mora-
745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
