Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
i ämnet, är rent kolportagemässigt? Så har
tydligen också Olof Molander själv uppfattat
det. Och därför har han ställt sig en högst
märklig regiuppgift, den nämligen att med en
bländande teknik, en utomordentligt fyllig och
levande miljömålning, en rikedom av
realistiskt fångade typer och situationer dölja
intrigen så mycket som möjligt. Han kunde
naturligtvis också gått den motsatta vägen och
fördjupat sig i det psykopatologiska fall, som
är historiens allvarliga kärna, men han tror
uppenbart inte på psykologisk film. Den
sinnesrubbade doktorn — skickligt och
auktoritativt spelad av Arnold Sjöstrand — har
därför ingalunda blivit dominerande
huvudperson, och inte heller har Molander nämnvärt
intresserat sig för den av Irma Christensøn
vackert skisserade hustrun. Snarare är filmens
"hjälte" överläkaren, som Anders Henrikson
gjort till en märkvärdigt varm och levande
människa, bäst tecknad i hela det stora
persongalleriet. Han liksom de andra skådespelarna
på sjukhuset var verkligen läkare. Aldrig förr
har en yrkesmiljö verkat så trovärdig i en
svensk film.
Dramatiskt sett lider emellertid filmen av
att den flyter ut i en rad ovidkommande
scener. Vad man inte fattar, är, varför
Molander inte i stället broderat på den sjuke pojken,
som endast kan opereras av den framstående
kirurgen, och vilkens liv alltså hänger på om
denne hinner bli frisk i tid — detta
tacksamma och för slutintrycket viktiga bimotiv
blir nu endast antytt och glider ganska
spårlöst förbi. Desto mera kärleksfullt utformade
är de bägge parallella operationsscenerna,
dessa magiska kulthandlingar av män i vitt,
som vi sett i så många amerikanska
läkar-filmer, men som nära nog blir som nya för
oss, så fulländat skickligt som de är gjorda.
Här liksom på andra ställen visar sig Olof
Molander i den dramatiska situationen som
den obestridde mästaren i svensk film.
Nils Beyer
Natt i hamn. Erik Faustman. Svensk
Filmindustri.
Man möter i detta nybörjararbete
reminiscenser av fransk film, Hitchcock och "Den
långa resan hem". Förebilderna är goda — men
livsfarliga för en debuterande regissör, som
därigenom mindre får visa vad han kan än
vad han inte kan. Någon egen profil har man
ännu svårt att skönja hos Faustman, om man
också sympatiserar med den frejdighet, med
vilken han tagit itu med uppgiften.
Det rätt dilettantiska intryck, som filmen
gör, är dock inte i första hand regissörens
utan scenarioförfattarens fel. Uppslaget är
i och för sig inte alls tokigt. Riktigt gjord
hade denna sabotagehistoria — med inslag av
gäckad fadersstolthet och tragisk kärlek —
kunnat bli en spännande sjömansfilm. Varför
sitter man då med ett lugnt småleende på
läpparna mitt under alla de rafflande
händelserna? Man gör det helt enkelt därför att
det dramatiska greppet saknas. Man får ett
ypperligt referat av handlingen —- men inte
handlingen själv i beslutsamt genomspelade
scener. Här går denna "ungdomens egen film"
troget i den äldre svenska generationens
fotspår. Tänk bara, vad en driven
scenarioförfattare skulle ha kunnat göra av slutet, där
alla spiklådorna på åtta minuter skall kastas
över bord, därför att i en av dem — och man
vet inte vilken — finns en tidsinställd
helvetesmaskin! Det är ju ett griffithslut. Här gled
det i stort sett förbi, som om man bevittnade
en landsflyttning.
Det bästa i filmen är vissa rätt fina
miljömålningar — och så naturligtvis typerna på
båten. Framför allt gör Sigge Fürst en präktig
sailor-boy, och Alf Kjellin har för varje gång
man ser honom mera kraft i sitt spel. Hans
"franska" kärleksscener med Birgit Tengroth
saknade inte heller en viss charm.
Nils Beyer
Storken (Det brændende Spørgsmaal). Alice
O’Fredericks. ASA.
Filmen är byggd på Thit Jensens bekanta
teaterpjäs. Liksom denna vill den vara ett
socialt inlägg i fosterfördrivningsfrågan. Den
store läkaren företar en abort på en kvinna,
som fallit offer för en rutinerad förförare, och
han gör det därför att han händelsevis känner
förförarens stamträd. Tre generationer bakåt
består detta av idel tjuvar, idioter och skökor.
Vad kommer det att bli för avkomma av en
dylik individ?
Detta är kärnpunkten i det stora
försvarstal han håller inför rätten, och i vilket filmen
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
