Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kulminerar. Tydligt är emellertid, att frågan
därvid kommer i en mycket ensidig
belysning. Vi ställes inför ett rashygieniskt problem
— och detta till på köpet renodlat i ett
absolut unikt fall, som inte har mycket med den
sociala verkligheten att göra. Det är ju dock
inte på grund av sina förförares dåliga
arvsanlag, som oräkneliga kvinnor varje år går
till kvacksalvare eller tillgriper ännu
desperatare åtgärder. Kvar blir sist och slutligen
endast det moraliska problemet om "en man
och hans samvete". Den store läkaren blir en
martyr, därför att han för samhällets skull
ansett sig böra bryta mot lagen. Han går
i fängelse, medan den degenererade förföraren
utser sitt nästa offer. Propagandamässigt sett
är det onekligen ett effektfullt slut.
Filmen väcker också respekt för sina
artistiska förtjänster. Bortsett från de alltför trånga
kameravinklarna i domstolsscenen — som
därigenom mister sitt sociala perspektiv — är den
tekniskt god, långa stunder spännande och tar
med fint allvar på den ömtåliga frågan.
Kultiverad dansk skådespelarkonst sätter alltigenom
sin prägel på filmen — framför allt är det en
högtidsstund att få se Poul Reumert lägga in
hela sin personlighets värme och auktoritet
i den store läkarens och idealistens roll.
Nils Beyer
Flickan och pojkligan (Les inconnus dans
la maison). Henri Decoin. Continental
Films.
Det som gör, att man går från denna film
otillfredsställd — för att inte säga något
värre — är, att den på en gång vill vara
rafflande kriminalthriller och socialt inlägg i
debatten om "ungdomsproblemet" utan att
den dock är någondera delen. Den sociala
medkänslan tar slut just när den som bäst
skulle behövas. Tittar man närmare på den
skyldiges fysionomi och beaktar filmens
karaktär av kristidsprodukt (den är inspelad
1942), får man emellertid sammanhanget klart
för sig.
Dock kan det inte hjälpas, att fransk film
ändå alltid är fransk film. Betagande är de
inledande bilderna av hällregnet, som insveper
den lilla staden i en underligt vemodig
stämning. Och alldeles utsökt är den
skådespelarprestation, som praktiskt taget bär upp hela
filmen. Det är Raimu, som gör en gammal
försupen advokat. Sjaskig och övergiven irrar
han omkring i sitt stora hus — men med en
kristallklar hjärna bakom den slocknade
uppsynen. Sällan har man sett en skådespelare
lyssna så intelligent. Han gör det utan att med
en min förråda sitt intresse för omgivningen.
Sin stora seen har han i slutet, då det blir
rättegång med den ungdomliga gangsterligan
och han plötsligt träder fram som den
förvildade ungdomens försvarare och den
övermåttan skarpsinnige privatdetektiven. Det är
bländande fransk vältalighet, om också, som
sagt, filmens happy end med Ehrenrettung av
ligan och den judiske pojkens utlämnande på
intet sätt är något lyckligt slut. Nils Beyer
Casablanca. Michael Curtiz. Warner Bros.
En genomsnittligt god politisk thriller med
måttfullt antitysk tendens och ett stycke
frihetspatos instucket mellan revolverskotten och
kärleksscenerna. Miljön är pittoreskt exotisk:
Casablanca som tillhåll för vinddrivna
européer på flykt undan Gestapo och väntande på
pass till Lissabon—Amerika, spelhålor, kaféer
med negermusik, j obbare i falska pass och svarta
börsaffärer, franska poliser som sätter upp ett
oskuldsfullt tjänstvilligt ansikte mot tyskarna
och blundar för den underjordiska
frihetsrörelsen alltunder det de tillvaratar
situationens pekuniära och amorösa möjligheter.
Humphrey Bogart är en amerikansk
kafédirektör som kapslat in ett brustet hjärta bakom
den stronga yta som klär honom så väl. Flickan
som svek honom i Paris dyker upp som
flykting (Ingrid Bergman) i sällskap med en karl,
politisk frihetskämpe, som småningom visar
sig vara hennes man. Bogart slits mellan sin
kärlek, sitt revanschbegär och sin lust att hjälpa
den rätta sidan. Man förstår inte riktigt att
han skall behöva uppträda så knölaktigt innan
han gör det enda raka, eftersom kvinnan snart
nog ger en nöjaktig förklaring på sitt svek.
Denna emotionella konflikt, på vilken filmen
drar sig fram, är alls inte övertygande. Men
filmen har onekligen ett visst mått av spänning
och många säkra kameraskott. Två aktörer
framstår särskilt: den ovanligt innehållsrike
Bogart och Clude Rains som den klipske
fransosen, ett litet mästerstycke av spetsig ironi.
Ingrid Bergman verkar litet sparv i tranedans
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
