- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
756

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

i giftgasen. Andra skjuts ned. Endast de
djupast levande, "män av inre rymd och
värld", härdar ut. — Den andra bilden har
en stolt litterär historia. Johannes vaktar en
kolmila i skogen. Han ser en svanflock sträcka
över fjället och en inre röst säger honom att
fågelleden är hans egen väg. Han låter milan
övertändas. Han lämnar "livets lilla lycka
under åsen" och ger sig upp i bergen. Han
måste lyda fåglarnas uppbrottsorder. Han
måste bort från människornas värld för att
vinna den frihet för sin ande utan vilken han
inte kan leva. Han vet att kölden i fjället skall
döda honom, men han kan ej stanna vid milan.

Hela Olle Svenssons nya mycket intressanta
diktsamling "Primitiv drömkonst" handlar om
den inre rösten, om det liv som är förmer än
livet, om fågelleden tvärs över ödemarkerna.
Den är en programskrift, sann och intensiv,
genomkyld av fjällets vindar, av sin skapares
hårda öden. Det han har att säga är för
honom själv så fruktansvärt angeläget och
allvarligt att han ibland snubblar och stammar
en smula i sin vers. Han är väl inte alltid så
konstnärligt självständig. Malmberg har han
läst med behållning och de patetiska,
söndersprängda, våldsamma och ändå ömsinta
norrlandsdiktarnas (det är till dem Olle Svensson
hör) evige följeslagare, Dan Andersson, har
ofta gått vid hans sida. Hans envisa förkärlek
för kvinnliga rim tvingar honom till ett otal
nödrim, som stör. Men man glömmer sådant
för det som är viktigare.

Av speciellt intresse är Svenssons
ställningstagande till tidsdramat. Där följer han helt
sin egen linje. I en dikt daterad 1939 skildrar
han den västerländska civilisationen under
bilden av Abraham i begrepp att offra sin
egen son.

Med förbrända ögon står
Abraham och bidar blott
att det tunga tolvslag slår
himlen utvalt för hans brott.

Snart är riket Abrahams:
Ändlöst vid kring hans palats
sträcker sig hans egen stams
ödsliga begravningsplats!

Det problem som uppstår för den neutrale,
vilken det är förnekat att i handling få
utlösning för sitt ställningstagande, sysselsätter
ofta Olle Svensson. Han anknyter här till

tankegångar som ofta gestaltats i dikten och
hos oss med särskild kraft av Gullberg. Någon
måste vika tillbaka, säger han. Någon måste
för människans skull leva som i häkte, stänga
sig ute från bombrapporterna, bara lyssna
utåt rymden, spana efter gudarnas spår i
gräset. Det är inte något opportunt program,
men Olle Svensson låter sig inte förvillas av
alla välmenta råd om hur den dikt skall vara
beskaffad som tiden behöver. Han söker sig
inåt. Han glömmer ej att hans väg är
fågelleden. Vad han har att säga om andlig frihet
och om strid mot det mörker som bor i varje
människa på vilken sida om fronten hon än
befinner sig är väl värt att lyssna till.

Bland dikter jag särskilt vill nämna är "Ljus
hämnd", "Möte i landsflykt", "De blindas
lotteri", "Den röda cirkeln" och den mycket
vackra "Dåren och stjärnan", där stjärnan
talar till den trotsande, lidande människan:

Oväsentlig jag betraktar
både tidpunkt och lokal,
där ditt hjärta slagen saktar
och där kinden bleknar sval.

Nej, för mig är viktigt bara
hur du längtar, söker, drömmer,
hur från hat du kan bevara
dina ögon, hur du glömmer;

hur till barnen du förhåller
dig, hur skylöst över gräsen
deras skylöst ljusa joller
ler och leker i ditt väsen!

Det är själarna som menas.

Vi är bara till som mull

som skall luckras, rensas, renas

för en tigerliljas skull.

*



Elsa Grave är debutant. Hon har redan
sitt eget symbolspråk. Hennes värld är de
yttersta trädtopparna, där man knappast vet
vad som är träd och vad som är vind. Blixtarna
tänds mot mörkblå moln. Knopparna brister
ut. Tulpanerna brinner med tysta lågor, som
förenas med luften ovanför. Fladdermössen
irrar mellan trädstammarna. Broar spänner
sina vingar över kanalerna. Vipan skriker sin
ångest. Månskäran skär sönder trädtopparna.
I denna sfär på gränsen mellan himmel och
jord finner Elsa Grave bilder och symboler

756

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0772.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free