Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Man ville också ha mer stramhet. Det verkar
ibland som om han inte kunde motstå begäret
att dra in lustigheter för lustighetens egen
skull.
Att man läser boken med nöje beror kanske
mest på författarens stil. Den är artikulerad!
Man förstår lätteligen att det ligger decenniers
arbete bakom en sådan stil. Den är naturlig,
gracil, vacker. Den har en viss seg styrka och
absolut klarhet. Det är inte någon "modern"
stil, men den är behaglig som ett gammalt vin
eller en gammalmodig stockvedsbrasa i en
spis i ett förnämligt drawingroom . . . Hans
bildspråk har en dynamik och ackuratess som
även de störste kan avundas honom. Hans
benägenhet för den alltför medvetna kontrasten
mellan högt och lågt tycker jag mindre om.
Någon gång kan han tillåta sig banaliteter
såsom denna: "För Herman var hon strålande
som en uppenbarelse." Om det finns ironi i en
sådan fras så måste man leta länge innan man
hittar den!
Det allmänna intrycket är att boken är
proper. Den kan bli en bra läsecirkelsbok.
Några försök till originella lösningar av stora
problem finns inte i denna berättelse. Piraten
hör inte till nydanarna, men han är en
förnämlig representant för berättarna av den gamla
skolan.
En liten sak frapperar en: Piratens bok är en
av de få lundaböckerna. Det trams som Harald
Wägner et consortes kokade ihop en gång
i tiden räknar jag inte till lundaböckerna.
Ingeborg Björklunds oinitierade och barnsliga
"Månen över Lund" kan inte heller räknas
dit. Den enda som man vill nämna är
Hellströms "En man utan humor". Det är alltså
inte mycket skrivet om Lund. Och dock är
Lund sprängfull av sin speciella poesi, ungefär
såsom Heidelberg eller Jena eller Oxford ...
John Karlzén
Upptakt
MOA MARTINSON: Den osynlige älskaren.
Tiden 1943. 9: 50.
Moa Martinsons författarskap går fram på
två vägar: en mera skönlitterär och en
oförtäckt självbiografisk, men de två vägarna
korsar varandra, i granskog, under stjärnor,
och båda har sin upprinnelse i
författarinnans eget händelserika liv och hennes
kraftfulla personlighet med det häftiga, röda blodet.
Denna gång är det diktens tur i en
"introduktion till en kärleksroman" med titeln "Den
osynlige älskaren". Något i greppet först
känns gammalt och vant. Man bereder sig på
att i romanens hjältinna, den sjuttonåriga
Betty, återfinna Moa Martinsons mest
karakteristiska gestalt: den unga arbetarkvinnan,
vars munviga språk och hårdföra, stolta och
klarögt blommande egenskaper så märkligt
påminner om en äldre, storsvensk
kvinnotyps — myndiga krigarhustrurs, slottsfruars.
Men det framgår snart att författarinnan
denna gång har velat teckna ett psykologiskt
sett mer komplicerat kvinnoöde. Sjuttonåringen
får till friare den långe skogsarbetaren
Fredrik från Tallbo, en dugande arbetare men
grobian i kärlekssaker. Hans första närmande
liknar mest en våldtäkt, och så förblir det
också i äktenskapet, dit Betty tvingas mot sitt
innersta. En hård och farlig verklighet omger
henne i det ensliga skogstorpet, fattigdom och
förfall, manlig råhet och vildhet. Hon föder
två barn som hon lidelsefullt älskar och tar
med friska tag itu med arbetet; när hennes
äldste hos den bortkomne pastorn blir döpt
i en såskopp vet hon att opponera sig. Ändå
är hon inte odelat av denna världen. Som
kompensation för det outhärdliga äktenskapet
väver hon sig en drömväv, där en kyss av en
herreman på en grön äng bildar det
romantiska mönstret på en barnsligt färgrik botten
av saga och naturmystik. "Du bränner upp
älvor och tomtar under golvet, så det blir
otur för oss alla", säger gamle farfar, när
Betty en gång slår kokhett vatten i
golvspringorna, och hon lystrar barnsligt. I Bettys
drömvärld är allting snällt och gott och
vänligt och alla makter hjälpsamma. Där härskar
den vita hermelinen och tjäderns flykt är ett
hemligt tecken. Den i sitt inre kluvna Betty blir
för det råbarkade skogshuggarlaget
madonnan, med barnet på armen, utsatt för dyrkan
mer och mindre på avstånd. Men drömvärlden
har också rottrådar till något demoniskt, har
"skydrag av hemligt och styggt", och den vita
världen utan smärta kan plötsligt förbytas
i svart trolldom, där allt är omvänt. Det är
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
