Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att det hade förvrängt hans karaktär, men han
förstod också att han genom det fått den
förmåga att se klart som berett honom så mycken
glädje. Utan sitt lyte skulle han aldrig ha haft
sin levande uppskattning av det som var
vackert, sin passionerade kärlek till konsten
och litteraturen, sitt intresse för livet i alla
dess former.–-Han insåg att den
normala människan var det mest sällsynta i
världen. Alla hade något lyte, kroppsligt eller
andligt. Han tänkte på alla människor han
känt (hela världen var ett stort sjukhus, och
det fanns ingen rim eller reson i den). Han
såg en lång procession av människor,
deformerade till kroppen, förvrängda till själen,
somliga med kroppsliga sjukdomar, dåligt hjärta,
dåliga lungor, andra med själsliga sjukdomar,
viljeslapphet, alkoholbegär."
"Människans slaveri" handlar alltså om den
svåra konsten att vända sitt lyte, sitt slaveri
vilket det nu är, till det bästa. Philip Careys
motspelerska är Mildred som vänder sitt lyte,
känslokylan, till det sämsta — det är en studie
i svart och vitt. Mildred är egentligen rätt
schematiskt tecknad och man är nog också en
smula trött på att det alltid, i romaner av
detta slag, går så oundvikligt illa för
"underklassen". Andra bifigurer skymtar, särskilt
fäster man sig vid Philips groteska,
humoristiskt skildrade första flamma. Men på det hela
taget är det historien om en enda människa,
och honom har Somerset Maugham på sitt
lågmälda sätt gjort trovärdig och icke
ointressant. Philip Careys högsta önskan är att bli
"en vanlig människa". Men han är det inte.
Och ingen är det väl i grund och botten.
"Människans slaveri" är en roman i den
stora engelska traditionen — i styrka, humor
och djup står den väl efter sina föregångare,
men författarens stillsamma fatalism, som ändå
aldrig har drag av kyla eller improduktivitet,
måste tillerkännas förtjänsten att den har sin
högst egna ton. Gunnar Ekelöf
Till naturens lov
STUART CLOETE: Duvornas berg.
Översättning av Louis Renner. Bonniers
1943. 14:—.
Stuart Cloete är ovedersägligen en
författare som betydligt höjer sig över de vanliga
best-seller-fabrikanterna, en epiker av gammal
skola men med en för de flesta ny miljö, som
han skildrar i morgonfriska färger och med
en nästan runebergsk balans mellan idyll och
tragik. Han är tydligen en boerättling med
jägarens och bondens elementära
naturkontakt i blodet, samtidigt som han är en leende,
mustig och stundom känslig målare av sitt
folks friluftsfilosoferande naivitet och enkla
storlinjighet. Hans sista till svenska översatta
bok behandlar boernas kortvariga och
segerrika krig med engelsmännen 1880—81, enligt
moderna begrepp en ridderlig idyll, där den
besegrade och dödligt sårade engelske
översten bjuder boerledarna på champagne i sitt
tält, och där den avgörande huvuddrabbningen
kostade engelsmännen 1 400 man i dödade,
sårade och tillfångatagna. Men det historiska
har här en egendomlig prägel av personligt
minne och harmonisk närvaro, det är inte
själva handlingen utan människans undran
över naturen, livet och döden som är bokens
dominerande och alstrande element, som ger
det förflutnas verklighet inte bara realistisk
rondeur utan också dess romantiskt primitiva
glans av evighet. Alla personer i denna bok
är på nybyggares vis framför allt sysselsatta
med att så gott de kan försöka tyda livets
invecklade mönster, att ge akt på dess
mysterier och avslöja dess synvillor. Den mänskliga
svagheten är ibland en sådan synvilla; det är
den blinde flöjtspelande getherden som leder
boerna till seger en mörk natt när de seende
inte har någon nytta av sin syn. Det heroiska
är också oftast en synvilla men av mer
komplicerad natur; det kan vara orsakat av en
skenande häst, som tvingar en gammal
nittio-femårig praktgubbe att ensam rida tvärsigenom
ett engelskt regemente; även om man senare
får reda på den skrattretande orsaken till
bragden kvarstår dock den ofrivilliga
handlingens konturer som en eldande symbol.
I det rika persongalleriet fäster man sig mest
just vid den ridande gamlingen, Philippus
Jacobus, en dråplig figur som för den svenske
läsaren placerar sig någonstans mittemellan
Albert Engströms skärgårdsgubbar och
Hjalmar Bergmans Roger Bernhusen de Sars. Han
är ett gammalt inpiskat monument från den
redan 1880 romantiserade pioniärtiden, som
målmedvetet arbetar på att bli en legend, och
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
