Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Juans hustru på scenen är nog också ett
konstnärligt missgrepp. En outsagd antydan skulle
gjort bättre verkan än detta understrukna
moraliserande.
Boken har väl sitt värde genom den
trivsamma humorn, och bortsett från det dystra
slutackordet erinras man snarast om Gunnar
Widegren. Töre Zetterholm
GLAS GULLMAN: Dansa, min docka! Gebers
1943. 10:—.
Pseudonymen Clas Gullmans nya
underhållningsroman är inte behäftad med någon lika
grov osannolikhet som lektor Borrongs gestalt
i fjolårets bok, men intrigen är inte heller
lika spännande. Vidare finns där alltför gott
om otroliga och uppstyltade repliker, inte
minst i de dialoger som utspinna sig mellan
lektor Bruun och hans älskade Tanja.
Författaren tycks ha haft mycket bråttom; det
framgår av några mindre sakfel samt därav, att
jargongen ofta blir alltför forcerad och
därtill väl modern för att ge illusion av den
åsyftade tiden kring första världskriget. Tonen
i de kretsar som under förra kristiden levde
ett glatt och överdådigt löjtnantsliv hade inte
behövt göras fullt så plump och tarvlig; man
tror inte på, att justitierådets dotter kunnat
anpassa sig till dylika förhållanden. En
människosort som författaren förstår sig på, är däremot
lärare och akademici. I den förra romanen var
det historikern adjunkt Backman, här är det
anglisten lektor Bruun, som blivit en verkligt
levande figur. Hans barndom och studieliv,
hans brytning med prästbanan, filologens
yrkesglädje och londonvistelse, slutligen också
hans lärargärning -—- allt detta är skickligt och
initierat skildrat och därtill roande; så
gestaltar sig svenskt bildningsliv hos sina bästa
representanter. Och även om den inre
äktenskapshistorien är alltför sentimental och
motparten fått ett fatalt tycke av bioromantisk
dreamgirl, så är den i stort sett övertygande
och förmår fängsla läsaren så länge den varar.
Man är inte bortskämd med svensk
underhållningslitteratur, och den Clas Gullman
levererar är i varje fall minst lika acceptabel som
en myckenhet utländsk dussinvara.
Holger Ahlenius
J ASCH A GOLOWANJUK: Livets källa.
Wahlström & Widstrand 1943.
11:50.
Vad är verklighetsintryck, vad är fria
fantasier i den miljöskildring från turkestanska
stäpper och asiatiska städer som Jascha
Golo-wanjuk presenterar i "Livets källa", det åttonde
av denne flitige sagoberättares alster på svenska
språket? Det är en fråga, ungefär lika kvistig
att besvara som när den gäller amerikanen
Prokosch. Naturligtvis är den senare en långt
skickligare författare. Han har dessutom ett
psykologiskt intresse som Golowanjuk sällan
demonstrerar. Den svenskspråkige författaren
är helt och hållet sagoberättare: han rullar
upp sin matta, sätter sig på orientaliskt vis till
rätta och förtäljer med uppenbar förtjusning
sina grymma eller ljuva sagor om livet. Så
gjorde Hjalmar Bergman också. Men han hade
samtidigt geniets förmåga att pejla
människosjälen. Golowanjuks sista historia — om
pojken Sju-Las äventyr alltifrån den stund då
han med kinesen Wang-Fuh kommer till den
kirgisiska ort som benämnes "Livets källa"
och till dess han efter brokiga öden bland
ryssar i Tasjkent och Tjardjui återvänder till
utgångsplatsen — är i varje fall berättad med
fart och fyndighet. Men den håller sig hela
tiden på livets yta. Man kunde eljest tycka att
stoffet från dessa asiatiska gränsstäder under
världskrigets år och under den begynnande
revolutionstiden kunde utlöst djupare
reaktioner hos författaren. Det finns gott om
psykologiska orimligheter i denna skildring. Ingen
sätter tro till den manhaftighet som den lille
Sju-La lägger i dagen exempelvis i samtalet
på sid. 73! Nå, låt oss inte begära för mycket.
Golowanjuks smidiga sagoberättartalang och
flytande stil förnekar sig inte heller i denna
historia. Johannes Edfelt
EBBA RICHERT: En anständig kvinna.
Medéns 1943. 10: —.
Det kvinnoöde Ebba Richert tecknar i sin
alltför brett anlagda, alltför omständligt
berättade roman kunde i skickligare belysning
av-vunnits större intresse. Denna historia om
gotländskan Kristines levnadsväg är eljest tik
nog på stoff. Denna kvinnas olycka är en brist
på den blodets instinkt som ensam skulle kunnat
bringa henne i ett lyckligare förhållande till
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
