- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
795

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Barnet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN FAMILJ PÅ TRE PERSONER

niande och gående, nej, inga barn, tänkte hon,
inget litet barn i fru Hickmans hus.

Hon var dotter till den långe herrn vid
staketet, som pratade med herr Hickman.
Hennes pappa var mycket yngre än herr
Hickman, och inte nog med det — fast det var en
hemlighet, hade hon hört talas om en ny
människa som skulle komma till huset, någon annan
som skulle komma, en bror eller en syster,
ingen visste vilket. Ja, hennes pappa och
mamma där inne i huset de gick aldrig till
kyrkan, vare sig tillsammans eller ensamma,
och så skulle en ny människa komma och bo
i deras hus.

— Nej, sa herr Hickman besvärat, nej, herr
Corbus, det måste jag verkligen säja — jag
skulle inte vilja vakna en vacker dag och
märka att jag hade blivit radikal plötsligt.
Nej, det skulle jag inte tycka om.

Hon hörde herr Hickman hastigt skicka
i väg en flock små fåglar ur rosenbusken.

— Nej, det skulle jag verkligen inte tycka
om, hörde hon honom säga.

En intellektuell, det var vad hennes pappa
var. Hon undrade vad ett ord, som lät så
vackert, kunde betyda; det måste betyda
någonting stort och märkvärdigt, eftersom den unge
mannen som skrev verser, Casper Fisk, hade
sagt det.

Orden, som Casper Fisk sa, var mycket lätta
att komma ihåg, därför att han sa dem på ett
så egendomligt och lustigt och oroligt sätt och
såg sig nervöst omkring och höjde rösten, så
att hon kom ihåg. Hon tyckte nästan lika
mycket om Casper Fisk som om sin pappa.
Casper Fisk kom henne att känna, hur skönt
det var att leva. Varje gång han kom till deras
hus, kände hon på något sätt på sig att det
skulle hända något märkligt i världen, därför
att hàn hade kommit; hon visste inte vad det
skulle vara och hon kunde inte föreställa sig
det, men när han kom, kände hon alltid på sig,
att det hände saker överallt; han var så vacker

och så orolig och han skrattade så sorgset och
såg på mamma. Hennes pappa och Casper
Fisk var nästan som bröder, tänkte hon.

Hon undrade hur den nya människan skulle
bli och var han kunde finnas nu. Hur kunde
det komma sig att hon aldrig hade sett honom
förut, och om han nu skulle komma och bo
i deras hus, var hade han då varit hela tiden?
Väntat kanske, räknade hon ut, men väntat
var nånstans? Alla de här hemligheterna i
världen var så märkvärdiga. Hon önskade att
han skulle komma snart, så att hon fick se
hur han var och fick veta om hon skulle tycka
om honom. Hon tyckte om sin pappa,
därför att han förstod så mycket och kunde så
mycket. Han kunde de vackraste berättelser
man kunde föreställa sig, till och med
vackrare än berättelserna i skolböckerna.

Jag är hans dotter, tänkte hon, och marken
kom framåt och sjönk undan, och hon kom
ihåg när hon hade varit en mycket mindre
flicka, den lilla flickan som var på
fotografierna, i boken med gråa blad.

Hon tyckte om sin mamma också, fast hon
inte alltid var snäll: Ta medicinen nu, så att
du blir bra, sa hon; gå och lägg dig nu, så
att du växer och blir stor, sa hon; ät upp
maten nu, så att du blir frisk och duktig, sa
hon; fråga inte så mycket, du får vänta någrk
år, sa hon; det får du veta tids nog, sa hon,
tids nog får du veta allting.

Hon kom ihåg att hon hade hört sin pappa
säga: Hon är ett brådmoget barn. Det var
nästan som persikor. Så vackra ord!

— Det här landet hänger fast vid en död
och murken samhällsform, hörde hon sin
pappa säga, och det enda som kan ruska opp
oss ordentligt är en revolution.

Det var ett vackert ord: så runt och fullt,
revolution. Ordet rullade och
dansade—revolution, tänkte hon gång på gång.

— Men, herr Corbüs, sa herr Hickman, dèt
kan ni väl inte mena?! Som i Ryssland?.!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0811.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free