Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Beyer: Gamla brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLA BREV
satsen, att "alt det Politiske er underordnet
saalænge Kampen ei er tilspidset paa: klerikal
eller antiklerikal.–Før vi faa Apostle,
glødende Apostle for Tankens Frihed, før faa
vi intet opnaaet."
Bjørnson tycker inte om uttalanden sådana
som dessa, förmanar och försöker tala Brandes
till rätta. Polemiken håller sig dock på ett
vänskapligt plan, fastän man, sanningen att säga,
vänder varje nytt blad i deras korrespondens
i väntan på en katastrof. Däri ligger det
dramatiska i den — och katastrofen kommer också,
den kommer 1887, i samband med den bekanta
sedlighetsfejden. Där skar det sig ohjälpligt.
Georg Brandes’ överlägset ironiska och kvicka
inlägg mot den så kallade handskemoralen
betecknades av Bjørnson som det råaste han
någonsin läst. "Jeg gratulerer til Valget af
Deres Læsning", är Brandes’ replik, och sedan
klipper han av deras förbindelse. Bjørnsons
sista brev skickade han tillbaka oöppnat — vi
kan läsa det här (och det är inte vänligt), men
Georg Brandes har aldrig läst det.
Naiv, impulsiv, överströmmande av vitalitet,
skiftande i sina sinnesstämningar som ett
aprilväder, som ömsom bjuder på sol, ömsom på
hagelskurar, har Bjørnson i alla fall varit en
uppfriskande bekantskap för Georg Brandes
under hans exil. Svårare hade han att få
kontakt med Edvard Brandes, vilkens "tørre og
spidse Maade" han klagar över — i gengäld
kallade denne honom i ett brev till brodern
för "en Rævepelts". Först på gamla dar
kommer en verklig vänskap till stånd. "Jeg føier
mig saa draget til Dem", skriver Bjørnson i ett
av sina sista brev — och gengäldade
därigenom den hemliga sympati, som redan hos
den unge Edvard Brandes hade tagit sig uttryck
i en bekännelse till en annan litterär vän, som
hyst sina tvivelsmål om Bjørnsons pålitlighet:
"Og der er noget ved Bjørnsons hele
Virksomhed -— hans Kamp mod Konge og
Præster, hans republikanske og fritænkerske Galen-
skab — som elektriserer mig. Det smager dog
lidt af den store franske Revolution."
Den norske diktare, som Edvard Brandes
stod i den intimaste förbindelse med, var
emellertid Alexander Kielland, med vilken han
förde en korrespondens, som sträcker sig över
tjugufyra år. Den vittnar om "et fast og
muntert Venskab", där man får lära känna den
norske diktaren från hans mest intagande
sidor. Han var en stor humorist, därtill en
goddagspilt i sin krafts dagar, är på
"Perlehumør", då han fått en kostym, som sitter som
gjuten på hans väldiga stofthydda — och
tycker, att det är roligt att börja på en ny
roman, om också inte så roligt som att ha en
lax på spöet men i varje fall som att ha en
laxöring!
Hans soliga gemyt har tydligen också varit
välgörande för den misantropiske Edvard
Brandes, som tinar upp under behandlingen,
samtidigt som han underkastar hans litterära
arbeten en ingående kritik. Framför allt
försöker han få honom skarpare och mera bitande
i tonen. Det lyckas också, men allteftersom
åren går, möts de i missmod över hur litet
som uträttats. Redan 1886 kommer som ett
bittert gensvar på Brandes’ hån och förakt
över motståndarnas dumhet Kiellands
sammanfattning av tidsläget:
"Strømmen har vendt — nu vil Feigheden
igjen dyrke de gamle Afguder... Efter det
lille Glimt af Frisind i vor Ungdom vil vi ende
i et haabløst, ligegyldigt Bagstræv."
Det är den dock i stort sett harmoniska
brevväxlingen mellan Kielland och Edvard
Brandes, som ger ett bestående värde åt femte
bandet i brevväxlingen. Samtidigt kommer den
i verkets totalkomposition som lugnet före
stormen — den storm, som bryter ut, då man
i nästa volym ställes inför de lidelsefulla kor-
3 BLM 1943 x
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>