Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Beyer: Gamla brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
respondenserna mellan å ena sidan Strindberg
och Edvard Brandes, å andra sidan Georg
Brandes och Victoria Benedictsson.
Förbindelsen mellan Strindberg och Edvard
Brandes inleddes av den sistnämnde, som efter
att ha läst "Röda rummet" tillskrev den svenske
författaren för att värva honom som
"Forbundsfælle". Men Strindberg passade inte som
partiman. Han visste det själv. De fick nöja
sig med att utbyta erfarenheter, som gick ut
på ett och detsamma — att det var trångt och
reaktionärt i Norden. Betecknande för
Strindbergs politiska naivitet är att han under sin
utlandsvistelse plötsligt fick för sig, att det var
"brevöppning" i Danmark. Fördenskull skriver
han till Brandes under skiftande pseudonymer,
och avsikten med breven är att få denne med
på en fantastisk plan — att i en fransk tidning
skriva om den danska revolutionen "som en
klar sak" för att därigenom skrämma kung
Christian, som Strindberg trodde för tillfället
befann sig i Paris, på flykten! "I ’agitatoriskt
syfte’ säger jag hvad som helst", skriver han
1886, "ty jag är numera revolutionär och har
lämnat den fredliga socialismen såiom varande
idealism eller tysk filosofi."
Efter "Det nya riket" — vars antisemitiska
satir vållar en treårig paus i korrespondensen
efter ett av de stilfullaste brev, som Edvard
Brandes har skrivit — vill Strindberg sluta
att dikta.
"Den här skönlitteraturen har länge äcklat
mig. Det är ju en vidrig sysselsättning att sitta
och klä av sig och sina bekanta och den
fordrar en sådan grad av råhet som till och med
jag icke lyckats förskaffa mig."
I stället vill han bli journalist, ett slags
europeisk storreporter, för att tränga den
sociala frågan på livet. Outtröttligt hjälper
honom också hans danske vän att placera
artiklar och böcker — men har på samma
gång tillräckligt klar blick för vännens "enorme
Talent" för att inte förtröttàs att uppmana
honom återvända till romanen och skådespelet
och "anbringa dynamiten i skönlitteratur". Så
småningom gjorde han ju också det, och med
det nyvaknade intresset för dramat följde den
skandinaviska försöksteatern i Köpenhamn
1889.
Det fiasko, som detta något ogenomtänkta
företag led, avbröt förbindelserna, då
Strindberg trodde, att Edvard Brandes var den som
hade stjälpt det. Denna beskyllning var så
mycket mera orättfärdig, som Brandes
verkligen skaffat den svenske diktaren en god
position i Danmark — och som den solidariske
och praktiske man han var, ständigt varit
beredd att pressa honorar av förläggare och
tidningsredaktörer för att hjälpa honom i hans
mördande penningbekymmer. Inte utan fog
skrev han också i ett av sina sista brev:
"August Strindbergs værste Fjende bærer
præcist det samme Navn som han selv, og han
vil tage ham med hvorhen han gaar og i hvad
han foretager sig."
Hur spännande denna korrespondens än är,
gör den naturligtvis inte på långt när samma
mänskligt gripande intryck som den därpå
följande brevväxlingen mellan Georg Brandes
och Victoria Benedictsson. Det tragiska
kärleksförhållande, som utspelade sig mellan dem,
är numera klarlagt av den litteraturhistoriska
forskningen, och såtillvida erbjuder väl inte
deras brev något egentligt nytt. Ändå gör det
ett egendomligt intryck att efter det
strindbergska kvinnohatet, som flitigt luftas i breven
till Edvard Brandes, ställas inför den
självuppoffrande kärlek, som Victoria Benedictsson
ägnade hans bror, och som gör hennes brev
till en enda skälvande och hjärtskärande bikt.
Det var inte två jämbördiga människor, som
möttes 1887 i Köpenhamn. Med all sin litterära
begåvning var den lilla postmästarfrun från
Hörby den hopplöst underlägsna. Men genom
sin känslas allvar förmådde hon vända denna
sin underlägsenhet i ett slags ödmjuk själv-
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
