Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
För den tredje (Maria Schildknecht) är
tragiken att hon helst ville leva ensam med sin
fryntlige gubbstofil (Ludvig Gentzel), men har
sin ogifta syster (Elsa Widborg) i huset; och
för denna att hon en gång haft en
kärleksupplevelse med systerns man, ett minne som
aldrig släpper. För alla betyder det samma
sensation, när den fyrtioårige sonen i ena huset
(Håkan Jahnberg) efter elva års förlovning
kommer hem med sin fästmö (Berta Hall) och
efter dråplig själskamp omsider beslutar lämna
föräldrahemmet.
Det är kanske inga stora öden, objektivt
sett, och de är ej heller sedda genom kikarens
förstorande ända, utan nå oss i smålustigt
perspektiv, men med underström av varm
medkänsla. Undantag är ett par punkter, där
själsdjupen verkligen få gå i dagen: i mannens
nämnda "anfall" och framför allt när den ogifta
systern i andra akten lägger fram sitt livs
ensamhet i en ohöljd bekännelse. Där fann
Elsa Widborg tonfall av förbrännande äkthet,
som gjorde det alldeles tyst i salongen.
Spelet är ett ensemblespel utan vank och
fläck, av det berömda Stadsteatermärke, som
man högst får se en gång om året. Om man
är frestad särskilt framhålla Håkan Jahnberg
och Berta Hall, är det ej för att de övriga
vore sämre, utan därför att ingendera förut
visat sig från denna sida; de presenterade
komiska människostudier av för teaterns
publik absolut nytt snitt. För Jahnberg är tydligen
lustspelet rätta fältet; åtminstone har han ej
gjort sådan lycka i någon roll på Stadsteatern
förut.
Helge Wahlgren har äran av regien i den
måhända ej betydande, men sällsynt väl
genomarbetade och mycket underhållande
föreställningen. Ebbe Lindé
De små rävarna av Lilian Hellman.
Blanche-teatern.
Lilian Hellmans pjäs har när den
framfördes i Göteborg och när den gavs som film
varit föremål för karakteristiker i BLM (se
respektive oktober- och novembernumren 1942),
till vilka inte mycket är att tillägga när den
nu omsider nått också stockholmsscenen. På
Blanche blev man, med "Fadren" i friskt
minne, särskilt starkt slagen av
beröringspunkterna med Strindberg. Sannerligen, när det
gällt att i ett osaligt kompanjonskap kedja
hop en samling människor som hackar
inälvorna ur varandra och med ett väsande
håller dem av annan ull utanför sin krets har
den amerikanska författarinnan vägletts av
något av Strindbergs sataniska beräkning; inte
heller den sällsport förpestade och
vantrivsamma atmosfären är helt ovärdig den store
häxmästaren. Den förföriskt sköna men kalla
Regina Giddens, som under tio år vägrat att
låta sin man komma när sig och som i styckets
mest laddade seen bokstavligen mördar honom
genom att ta tillbaka även den kärlek och den
ömhet som hon tidigare beviljat honom, är en
så strindbergskt kvinnohatisk figur att det får
anses anmärkningsvärt att den är skapad av en
kvinna. Men när det gäller dialogens
knivkastning blir lärjungen efter; replikerna i "De
små rävarna" är nog vässade, men de har inte
några riktiga hullingar. Familjen Hubbard är
med undantag för flickan och de två ingifta
ett pack, men den höjer eller rättare sänker
sig inte till fascinerande ondska. Man har
också tillfälle att konstatera att det som det
här framför allt rör sig om, det vill säga
pengar, aldrig kan bli ett riktigt bärande
dramatiskt konfliktämne. Alltför mycket av
dramat kretsar kring affärsuppgörelser av så
teknisk natur att det långa stycken blir trivialt
eller enbart kriminaldramatiskt. Amerikanerna
har kanske större förutsättningar än vi att ta
sådant på blodigt allvar.
Utan att kunna göra jämförelser med
göte-borgs- och riksteaterföreställningarna fann
anmälaren Harry Roeck Hansens framförande
av "De små rävarna" synnerligen
förtjänstfullt. När Blanche lyckas bjuder den på ett
ensemblespel som man knappast finner maken
till någon annanstans i Stockholm. Det här var
en sådan lyckad kväll. Garmlands inramning
var kanske inte i varje detalj
sydstatsbourgeoisie vid början av 1900-talet utan mera
svenskt åttiotal, men atmosfären var den rätta
med tapeter och möbeltyger inpyrda med
decenniers giftigheter och äktenskapsgräl. Av
de tre syskonen Hubbard var Hilding Gavle
som den vedervärdige kujonerade översittaren
Oscar den mest illusoriske med ett yttre som
skulle klä en begravningsentreprenör och med
en dolsk och lurande blick bakom pincenéen.
Skådespelaren motstod bättre än vanligt sin
832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
