Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tiden flyger hastigt bort,
med andra ord, den är så kort...
står det i ett spex, och en professor och flitig
journalist bör vara en rätt upptagen person.
Ett troligare skäl är glädjen åt att stilistiskt
få knåda och fasonera funderingarna till
krydd-rika ord och konstrika sentenser. Tanken i
boken, hoc est det ätande, slaktande och
kvalfulla dödande som är skapelsens lott, är — när
den biter sig fast — synnerligen pinande. Den
är på samma gång ganska fort uttänkt och
i sig själv en smula steril, varför de flesta
människor förr eller senare bryter sig loss ur
den. Att Olle Holmberg så envetet sysslar med
den skulle kunna bero på att han på något
sätt trivs med den, därför att den göder hans
melankoli och hans hat mot sig själv och sin
nästa. Så här heter det i en liten conte om
rådjuret, den skygga och graciösa skönhetens
symbol: "Rådjuret åt och åt, blev fett och
brunt och smidigt, sprang på mjuka klövar
fram till människan och lade sitt huvud i
hennes knä. Sakta borrade människan en
stenkniv i dess hjärta, gladde sig åt dess kval och
lustiga krumbukter i dödskampen och drack av
det varma, framsipprande blodet. Då gladdes
också den gode guden. Nu var hans verk
färdigt, skapelsen fullbordad." På ett ställe
fantiserar han om sig själv i urtiden fångande ett
rådjur i en grop. "Det kom mycket riktigt,
redan morgonen därpå låg det där, trasigt,
törstigt, blödande, med en blick som den
heliga Genovevas ännu inte uppfunna hind.
Jag slog det med en påk i skallen för att få
det hanterligare ..." Och längre fram målar
författaren på ett vidrigt sätt en vidrig seen
ur myrornas liv, varefter han kallar
skådespelet "erstes Frühstück". Stilblandningen här
och på andra ställen tyder väl dels på att
författaren finner ämnet otäckt och skjuter det
ifrån sig med karska och triviala ord, dels på
att han är rädd för sin egen blödighet och
skäms att vidgå den.
Grymhetens tema har många sidor, och
tiden själv pressar det inpå oss. Martinson
kom kusligt nära skapelsens blinda grymhet
i sina små naturböcker, men han ryggade
tillbaka och såg — människans rike. I dagarna
har vi fått två märkliga dikter om den
dödsdrift som bor vid livets mörka rot:
Lagercrantz’ "Sparvhöken" och Erik Blombergs "Rå-
djur i en park". Bakom Olle Holmbergs
kretsande kring rådjursstekens tema kunde väl
tänkas ligga någon strävan att komma till
personlig klarhet, ett försök att nå kontakt och
försoning med den gåtfulla skaparmakten av
dunkel och medvetenhet, att befria sig från
ett dött, antropomorfiskt gudsbegrepp. Därpå
tyder i varje fall det intressanta stycket sid. 86.
För författaren klyver sig "gudomen" i en
medveten sida, som han kallar kocken, jägaren
och slaktaren och som påstår att "de fromma"
tror på, och en omedveten, som han jämför
med organismens byggande och blandande
krafter och tilldömer hedningarna. "Själv
känner jag mig varken som from eller som
hedning", säger författaren. Den frågande
inställningen må vara lika respektabel som någon
annan. Det är bara det att frågandet hos Olle
Holmberg förefaller ha föga intensitet. Han
kommer ingen vart och tycks trivas bäst så.
I varje fall bättre än de flesta.
Rådjurstankarna har som synes hos
recensenten efterlämnat en viss spörjande
rådvill-het, vilken inte känns estetiskt
tillfredsställande. Fyndighet och impressionistisk
målar-talang tillskriver man gärna denna auktor,
som här uppträder som "anonym författare".
Detta är elegant formulerat inuti en saga:
"Trädet, sade jag, har min högaktning. Det
har två greniga kronor, en i luften, en i
jorden. Fåglarna bor i den ena, maskarna i den
andra." Här en aforism om den dödsfruktan
som är starkast omkring trettioårsåldern:
"I den unga kroppen biter livet sig fast som
en fästing; hos den gamla är det skyggt som
en svala i ett rum en sommarkväll." Ibland
fångar författaren originella tankeämnen i
vingen, till exempel i det stycke som börjar:
"Livet är form." Några av aforismerna visar
en känslig och ideell människas smärtsamma
samvetsreaktion inför den tvungna
overksamheten inför våldet. — Behagsjuka, förmodad
överlägsenhet och en besynnerlig lust att såra
och chockera utmärker också den anonyme
författaren. "Sömnig i sommarens början,
oerfaren och självbelåten, sträcker jag ut min
kropp i sanden vid stranden, i gräset under
ekarna och bjuder den åt myrorna och
myggorna och den bitlystna lilla fästingen: ’Tagen
och äten! Detta är min lekamen och mitt
blod.’" Frågas: Är detta riktigt god smak?
841
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
