Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Överhuvudtaget är denna stil poängrik,
konkret och synnerligen klar på ytan, men oklar
på djupet, odeciderad i riktningen.
Möter oss ett får på denna stråt.
det vi skola ta, vi här som vandra.
Låt det likväl ske förutan låt:
ätom fåret! det är vårt! Med gråt
uppehållom så eländet med varandra!
Ty vi måste födan ha till slut:
att alltsammans är ett satans tyg, det visste vi förut...
Så skrev en gång den irrande hind, om
vilken Olle Holmberg, om jag inte missminner
mig, har författat en doktorsavhandling.
«
Sven Lidman har inte kunnat stanna i något
val och kval utan har låtit sig drivas fram till
den punkt där omvändelse blir möjlig. Det
faller av sig självt att för religiösa av Sven
Lidmans typ blir människan i sig något intigt:
en såpbubbla, en avskrädeshög, och kraften
som fyller och lyfter henne blir allt.
Om uppenbarelsens saliga faktum vittnar
sedan ett par decennier alla Sven Lidmans
böcker, så också den sista med titeln
"Uppenbarat". Resolut delar Lidman upp mänskligheten
i frälsta och ofrälsta, men hans förkunnelse
riktar sig till båda sorterna i avsikt att trösta
och väcka. I jämförelse med de högkyrkliga
förkunnarna talar Sven Lidman mycket i direkt
form och egen person: jag och broder Lidman
och herr Lidman möter man på var och
varannan sida. Hans predikan blir därigenom
mera personlig, närgången och närkommande
dramatisk, så att man sällan frestas att somna.
Redan titlarna på de olika betraktelserna är
uppfriskande: "Träd eller blomkruka",
"Gudlöshet och galenskap", "Vad jag skulle säga
i en julotta besökt av idel ofrälsta".
Författaren strör gärna in historier i sin
framställning, än gripande och vackra, än burleska,
där den forna polemiska elakheten mildrats
till verkningsfull malice. Det drastiska är ett
av hans förnämsta uttrycksmedel, och sina
egna trossyskon karakteriserar han på ett ställe
— mer målande än egentligen belevat — som
en stånkande och stönande, hallelujaropande
och kärejesussuckande församling.
Sven Lidman avfärdar alla intellektuella
tvivelsmål och estetiska betraktelser inför
religionen som den obotfärdiges förhinder, vilket
de väl också ibland är. På ett ställe berättar
han om en man som av inre behov sökte sig
till Filadelfia-församlingen men som rymde
från själva den avgörande bönestunden.
Lidman talar med klandrande tonfall om denna
flykt, och det är kanske berättigat i detta fall.
Men kunde det inte också tänkas att
mannen kände att något i denna församling inte
var äkta och riktigt just för honom? Kanske
behövde han en svalare eld och en tystare
kammare? Emilia Fogelklou skriver i en fin
studie, "Genombrottens avspegling i
själslivet", om den omvände som ofta inte förstår
"att det i själar som han ömkar kan givas
ännu väldigare längtan än hans, vilkas svar
dröjer längre, blott därför att det skall rymma
mer".
Överhuvudtaget har Lidman inte mycket till
övers för religiösa diskussioner. Det myckna
prutandet och pratandet och dividerandet är
honom emot. "Den religiösa litteraturen läses
inte i himmelen — Gud vare lov!" utbrister
han i "En god affär". Just denna frejdiga
passus föll som ett korn i recensentens ofrälsta
sinnes åker (eller kanske blomkruka) och
verkade så fantasieggande och barnaglatt
upplivande att den har färgat av sig sympatiskt på
helhetsintrycket av "Uppenbarat" och i någon
mån kan tänkas ha dövat den vakna kritiskhet
som alltid är av nöden och inte minst
gentemot förkunnare. Liksom tydligen författaren
själv finner jag det befriande att tänka på den
arbetsavlastning som genom denna resoluta
distinktion sker för det himmelska kansliet,
och det är någonting "väldigt underbart"
— för att tala i Sven Lidmans egen stil —
med den väsentliga uppgift som kvarstår på
högre ort: att bara lyssna till de djupt
uppriktiga suckarna, ångestropen och det heta
bättringsbehovet. Och det är och förblir
någonting storslaget i den orubbliga tron på en
makt som kan verka helhetsbildande just i de
olyckligaste själarna, drivande mot sönderfall
och upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
