Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
älskade väntar barn med hans far, i vars hus
hon tjänar piga, ramlar hans värld sönder
och samman. Han hårdnar med ens till man,
vågar trotsa fadern och ta sin sak i egna
händer, men genljudet i hans öra av Elsas
hånskratt den gången inger honom den
förrådda människans livsvariga skräck för att
utlämna sig själv och sina känslor, för att ge
sig i en annans händer. Det finns tillfällen
i hans äktenskap, från hans sida ingånget av
cynisk beräkning, då den milda,
självutplånande hustrun Elisabeth lyckas lossa på
järnbanden kring hans bröst och lockar honom att
ge sig hän i en hel känsla. Men han återtar
snart väldet över sig själv, sluter sig inom sitt
skal, tuktar sig själv med allt hårdare arbete
och blir allt obarmhärtigare mot den som
älskar honom. Tomhetskänslan gör sig
förnimbar ibland, men han kväver den i nya
företag, nya arbetsuppgifter. Den som till sist
besegrar honom är barnet, som kommer
honom att glömma affärerna och omedvetet
ge sig i en annans händer. Då barnet dör,
faller också det verk som tagit alla hans
krafter och tvingat honom att gå vidare på de
bedrägliga vägar som Ivan Wenner beträtt;
han låter dyrbar tid gå förlorad, har inte
längre någon stridslust, och rättegång och
fängelse fullborda blott hans förkrosselse och
luttring. Till sist står åter den alltför
helgonlika Elisabeth vid hans sida med sin alltid
beredvilliga kärlek ...
Ingenting av detta verkar oriktigt eller
osannolikt; det allra mesta kan ha varit så.
Och dock — det har sina risker att skildra en
mekaniserad existens, att återge tomrummets
iskyla; det smittar av sig, blir till utanverk
och fasad utan livets värme och färg, blir
ödslighet och tristess, medan de kvävda ansatserna
till frigörelse i känsla och hängivenhet
knappast bli mer än vittnesbörd om omöjligheten
att häva bannet. Eller också blir det
industri-och företagshistoria, ändlösa redogörelser för
affärstransaktioner, tillverkningsmetoder,
uppfinningar, försäljningssystem, vad som helst,
men inte dikt, inte själshistoria. Henry
Hassler vinner hela världen och förlorar sin själ
— ja, men författaren har inte visat oss att
han ägt någon själ att förlora. Det
psykologiska s hemåt är skickligt uppställt och
teoretiskt övertygande men saknar levande
innehåll. Den unge Hassler få vi egentligen
inte veta något om, han blir aldrig mer än
opersonlig ynglingaaktighet i största
allmänhet; den gamle, nedbrutne och luttrade
Hassler är en kliché. Om snigelns hus läsa vi
femhundra tättryckta sidor, men snigeln själv?
Är det författarens mening att visa, att de
i huvudsak äro eller bli identiska, och går det
i så fall att göra en roman av ämnet, en roman
i traditionell stil, uppbyggd kring ett
individuellt livsöde? Frågorna hopa sig.
Holger Ahlenius
Mogna noveller
EVA BERG: Den ljuva tiden. Wahlström &
Widstrand 1943. 9:50.
Litterär och språklig ambition har utmärkt
flera av Eva Bergs böcker, men i "Den ljuva
tiden", hennes utan tvekan bästa arbete
hittills, har tillkommit en personlig mognad som
innebär något nytt och löftesgivande. Det är
som om författarinnan först nu hade vuxit i
sin stil och sina motiv. Förut har man ibland
kunnat undra om det fanns något riktigt
hjärta i hennes författarskap — liksom den
unga hjältinnan i "Att födas till vuxen" gör
inför sin olyckligt älskade. Agnes von
Krusenstjerna och Eyvind Johnson kan tänkas ha
varit litterära förebilder för Eva Berg;
troligen har hon också franska inspirationskällor,
men resultatet verkar dock självständigt.
"Den ljuva tiden" består av fem noveller,
varav den första är längre än de övriga
fyra tillsammans. Två korta handlar om barn.
"I somras seglade jag ofta" ger en förtjusande
frisk och öm bild av den kalvbenthetens
rörande ålder då upplevelserna ännu har kvar
sin barnsligt spontana styrka, medan samtidigt
ett mera litterärt och självmedvetet iakttagande
börjar göra sig gällande. Titelnovellen skildrar
med en inlevelse som är både känslig och
intensiv en liten pojkes dunkla sorg över den
spirande tragedi han bevittnar mellan sina
föräldrar. Hans beklämning utlöser sig i gråt
över den högt älskade hund som han just fått
i efterlängtad gåva: "Det är synd om Puck.
De har flyttat honom till ett främmande ställe.
Han är så ensam, så ensam." Det är två
noveller med melodi: idyll och tragik. — Den
845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
