Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dier man får bevittna, och när han slutligen
lyfter ut sin Ulla, undrar man bara om det
inte egentligen är mera synd om henne, offret
för den banala nöjesindustrien och sin egen
missförstådda frihet.
Hennings syster Hulda är Ullas raka
motsats och författarens demonstrationsobjekt för
tesen om rätten att få barn och heta fru. Trots
detta har han lyckats göra henne levande,
vilket inte alltid är fallet med hans figurer.
Det karlkräk som hon har fastnat för bildar
romanens röda tråd, om man så får kalla det.
Masthuggspojke med ligisterfarenheter har
han gått till sjöss och blivit torpederad,
arbetar ett slag på Götaverken, gör
svartabörs-affärer och snokar åt Gestapo om de norska
ångarnas avgång till England, inlåter sig med
fruntimmer till höger och vänster, får ryck av
hederlighet men är en snyltare och smitare
utan ryggrad. Obotlig skulle man tro, men
författaren låter Hulda ta hand om honom,
sedan han ramlat genom en lastlucka och
krossat höften. Man hoppas för hennes skull
att hon lyckas, men faktum är att det kändes
som en befrielse när han försvann i mörkret
där nere, och som en besvikelse när man fick
veta att han låg på Sahlgrenska. Typen är
träffad.
Kring Lager, som han heter, har författaren
samlat trådarna i de delintriger som utgöra
romanens varp. Det är gott om figurer, och
handlingen rör sig med berömvärd fart till
slutscenen, som har blivit litet väl
melodramatisk i sin fullständiga osannolikhet. Det är
ingen uppbygglig tidsmålning Albert Viksten
har gjort, men den verkar förtroendeingivande
i det väsentliga, miljöerna äro äkta och
uppsåtet sträcker sig ett stycke längre än till
förströelse, även om författaren inte heller har
åsidosatt den saken. Thure Nyman
Förstadens poesi
ERIK ASKLUND: Fattigkrans. En bok om
den gamla förstaden. Originallitografier
av Björn Jonson. Bonniers
1943. 7: 50.
Modern svensk litteratur alltifrån Hjalmar
Söderberg lider ju ingen brist på
stockholmsskildringar. Också utkanterna, förstäderna har
funnit en och annan skildrare, poet eller
prosa-tör. Men ingen har, såvitt recensenten kan
minnas, före Erik Asklund målmedvetet sökt
ge en rundmålning av dessa gamla förstäders
bebyggelse och befolkning, egenart och poesi.
Erik Asklund har haft särskilt gynnsamma
förutsättningar att återge dessa kåkstäders lite
anlupna idyll, de må heta Hagalund eller
Gröndal. Han är själv stockholmsgrabb och
sen barnsben förtrogen med de miljöer, åt
vilka han nu binder en krans av ord. Han har
något av Erik Lindorms blick för den
sparsamt blommande skönheten kring kråkslotten
i dessa omgivningar, som representerar en
värld i utdöende. I bokens inledning, "Mor
på torget", ger Asklund halvt i sagans form
en återblick på storstadens utveckling. Det är
betecknande att symboliken aldrig blir
pressad: det hela är naturligt, friskt och graciöst
berättat. Man följer gärna författaren på hans
rundvandring bland de gamla
förstadssamhällenas kåkar och kökstäppor: man får en levande
bild av livet i dessa sammangyttrade, oftast
anskrämligt fula kåkstäder. Men Erik Asklund
stirrar sig inte blind på de avskräckande
fasaderna, han ser hur livet kan blomma också
i skamfilade prång, bland suraplar och
hundloka. Hur ypperligt är till exempel inte
avsnittet "Skenet från staden" med dess
skildring av en augustifest i det gamla lusthuset!
Det är på kornet taget. Erik Asklund är en
skarpsynt och ändå ömsint iakttagare men
samtidigt inte litet av en verklig lyriker.
Kanske har han i sitt miniatyrmåleri lärt en del
av modern svensk konst. Det finns i hans
skisser något av samma poesi som i Erik
Hallströms och Gideon Börjes konst. Ja, man kan
vid läsningen av dessa prosaskildringar också
få associationer till den yngre svenska
grafiken, framför allt till Björn Jonson, som i sina
litografier så genuint och riktigt återgivit
atmosfären i de kåksamhällen Erik Asklund
här skildrar i ord.
Erik Asklunds bok handlar om människor
i fattiga villkor. Syftet och meningen med den
fattigkrans han bundit framgår bäst av dessa
hans ord: "De gamla förstäderna är en fattig
krans av enkla blommor kring stadens
begravda dröm att en gång ge lika åt alla sina
barn. Den skall vissna eller kastas bort. Men
dess enkla skönhet och den mening, som låg
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
