- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
851

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

levande hos den, som i barnaåren känt sig
vanlottad beträffande utseende och ömhet, och
yttrade sig även i behovet att vinna människor
och spränga gränser i alla riktningar. Hon var
långtifrån okänslig för beundran och
hyllningar. Men Elin Wägner framhåller också, att
hon inte vann personliga segrar utan
ansträngning. Det kostade henne stora mödor,
noggranna förberedelser och stor
viljeansträngning var gång hon skulle uppträda offentligt,
och allt detta tärde på hennes krafter. De
världsliga bestyren hopade sig med den
materiella framgången, med återköpet och
ombyggnaden av Mårbacka. Människors
vädjanden till hennes hjälpsamhet överskredo alla
gränser, och tiggerierna antogo de mest
oförsynta former, men hennes generositet var
enorm och gick så långt att den invecklade
henne i ekonomiska svårigheter; trots allt vad
ryktet hade att förmäla om motsatsen var hon
inte framgångsrik som hushållare. Hennes
ställningstagande för de tyska judarna gjorde
henne till persona ingrata i Tredje riket och
vållade henne allvarligt avbräck. Om allt dylikt,
som belamrade hennes tillvaro under den
senare levnadshälften, berättar Elin Wägner
alltså med vemodig ironi och med många
sorglustiga episoder. Hon döljer inte heller, att
gemenheter, löje och hån följde i
berömmelsens spår, och att karikatyrer av Selma
Lagerlöfs egen tro och egen stil kunde möta henne
och göra hennes dagar till en mardröm. Den
groteska beskyllningen för dryckenskap var
en mätare på skamlösheten i det förtal, som
kunde riktas mot en av den svenska diktens
mest fläckfria och upphöjda karaktärer.

Av Selma Lagerlöfs vänskapsförbindelser
ger Elin Wägner i denna volym en mer
avstämd, kanske något mer återhållsam skildring
än i den förra, och det förefaller motiverat,
eftersom det huvudsakliga källmaterialet
utgöres av brev, som alltid måste handhavas
med största försiktighet om de inte skola bli
missvisande. Med glädje konstaterar man, att
bilden av Sophie Elkan modifierats och
nyanserats; måhända har Jeanna Oterdahls fina,
varmhjärtade och initierade inlägg bidragit
härtill. En rättvis sammanfattning av
vänskapshistorien förefaller Elin Wägner att ge,
då hon förklarar, att "oavbruten kontakt i
början var ett livsbehov för Selma Lagerlöf

och sedan blivit det för Sophie Elkan" (sid. 7).
Levnadstecknaren har också citerat de vackra
orden om vännen i ett brev från sommaren
1937, då Selma Lagerlöf haft besök av ett par
brorsbarn till Sophie Elkan: "Då de hade
farit sin väg, saknade jag henne så förfärligt.
De hade bara kommit mig att minnas hur
obeskrivligt rik och förtjusande hon var och
hur många stunder av lycka hon skänkt mig"
(sid. 184). Orden behöva inte vittna om
minnets utgallring av ogynnsamma intryck; så
tidigt som 1922 hade Selma Lagerlöf i brev
till Jeanna Oterdahl talat om Sophie som
"något i hög grad ovanligt och förtjusande".

Elin Wägner snuddar vid de ömtåliga
inslagen också i vänskapsförbindelsen med Ida
Bäckmann. Själv hade Selma Lagerlöf redan
1911 uppmanat denna att skriva sin
minnesbok om Fröding och framkastat den ödesdigra
tanken, att det kanske var den döde som
önskade det. Men då boken kom ut och
nedgjordes i pressen, hade hon inte mod att ta till
orda för vännen; det måste ha känts som ett
svek, och hon upphörde aldrig helt att anklaga
sig själv. Saken skulle även långt senare
förnimmas som en bitter bottensats i förhållandet
mellan de två, samtidigt som Ida Bäckmann
alltid uppmanade sin stora vän att skriva
utmärkta böcker i stället för att pådraga sig
hyllningar och onödiga göromål. Skarpsinnigt
förklarar Elin Wägner Selma Lagerlöfs
beroende av Ida Bäckmann så, att denna företrädde
tre djupa och hemliga önskningar inom henne
själv: "önskan att försona en orätt genom att
aldrig släppa den förorättade, önskan att som
diktare nå det ouppnåeliga, önskan att nå
förbindelse med utomvärldsliga krafter" (sid.
268). Det tragiska var, att Ida Backmanns
aldrig vilande, aldrig mättade krav hade
väckts av Selma Lagerlöf själv men möttes av
dennas sannskyldiga skräck för offentlig
polemik, hennes med åldern tilltagande trötthet
och överkänslighet och naturligt avtagande
intresse föi andras angelägenheter. Hela det
svala, undvikande draget hos Selma Lagerlöf
hör väl djupast sett samman därmed, att
diktargeniet i sista hand bara tillhör sig själv
och det egna verket. Den utomstående
eftervärlden kan nog inse det och tar vanligen
geniets parti — så pass romantisk är till och
med brackan — men det är inte alla som inse,

851

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0867.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free