Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
livet, leklystet sammanträffande med en ung
man i det gröna.
Ella Hillbäcks första prosabok är välskriven
och klartänkt och visar en avsevärd
människokunskap. Ännu berättar hon litet för
rapso-diskt och vågar sig inte på att fördjupa sina
scener och situationer, hon avstår från att
pressa dem på hela deras innebörd. Men det
är många slags människor och öden hon
fångat i träffsäkert skisserade konturer, hon
har blick för de inre sammanhangen och låter
inte sin vaksamma känsla för det mänskliga
urspåra till sentimentalitet. Bland de just nu
talrika frossarna på tvivelaktiga känslor och
raffelupplevelser sticker hon välgörande av.
Hon verkar renlig och intelligent, och är
hennes bok inte något kraftprov, så rymmer den
i stället klokhet, värme och nyansering.
Artur Lundkvist
ANNA WALL: En tyst minut. Hökerbergs
1943. 8 : 50.
Anna Wall är borgerlig och religiös. Sådan
var hon i de små romaner hon skrev på
1920-talet och sådan är hon i den halvt
självbiografiska boken "Därhemma" som 1941 bröt
hennes långa tystnad. "En tyst minut" bildar
ett slags fortsättning på "Därhemma" och ger
ett nytt urval av flickungen Marias minnen
från sekelskiftets Stockholm. Anna Wall har
plockat fram en serie porträtt ur
minnesalbumet, alla representerande det hon velat
hylla med "en tyst minut", den hederliga och
förnöjsamma strävsamhet som troget och även
glättigt håller ut på den plats där den blivit
satt och "gör rätt för sig" där. En gammal
barnjungfru, en gammal sömmerska och en
hel rad lärarinnor vid Brummerska skolan.
Porträtten av Marias lärarinnor, bland vilka
Eugenie Steinmetz och Ellen Kruse äro lätta
att känna igen även för den inte direkt
initierade, torde ha ett visst kulturhistoriskt intresse.
Anna Wall tecknar människor och miljöer
raskt, träffsäkert och åskådligt, men hon vill
inte eller förmår inte tränga längre än till
ytan, och även denna yta presenterar hon nätt
och prydligt retuscherad. Minnena äro snöpta,
hyfsade och överflyttade till den romantiska
värld där döda människor och deras
överståndna sorger och bekymmer så ofta hamna.
Verklighetens och vardagens reella problem
och reella tragik fördjupar Anna Wall sig
inte i. "En tyst minut" kan rekommenderas åt
den som önskar en kultiverad, roande, litet
rörande, religiöst färgad, garanterat
problemlös och anständig underhållning.
Elisabeth Tykesson
NILS WEHLIN: När Elsa var borta. Tiden
1943. 7: 50.
Klokt nog har Nils Wehlin hållit sin
debutbok i jagform. Härigenom blir det kontoristen
Göran Andersson och inte författaren Nils
Wehlin som ansvarar för både stilen och
innehållet. Har Nils Wehlins avsikt varit att ge en
studie av en snäll, tråkig, intellektuellt
outvecklad, i känslohänseende utfattig person så
har han lyckats. Är syftet ett annat så har han
misslyckats. I boken talas ett par gånger om
veckotidningar och livet ter sig sett genom
herr Anderssons temperament närmast såsom
en veckotidningsnovell av det sedelärande
slaget. Herr Anderssons moral är falsk, hans
känslor ömsom flacka, ömsom oäkta, hans
tankar klichéer. Kanske det finns människor
så inpyrda med veckotidningsatmosfären att
de tänka och känna på detta sätt. Kanske kan
därför också berättelsen om äkta mannen
Anderssons sexuella och i någon mån även
amorösa besvärligheter "när Elsa var borta",
hans fall och luttrade återvändande till
hustrun finna sin publik. Elisabeth Tykesson
MOGENS KLITGAARD: Skandalen på
Nytorv. Översättning av Gösta Olzon.
Bonniers 1943. 5:75.
"Ett poetiskt lyckobarn" har Hakon
Stangerup kallat föreliggande bok. Kanske finner
man kritikerns entusiasm litet överdriven:
boken är en munter bagatell, som endast
undantagsvis höjer sig till dikt. Den skildrar
en kärlekshandel mellan en ung präst på
Fredrik V:s tid (alltså medio av 1700-talet)
och en fångknekts kättjefulla maka. Det inte så
särskilt spännande temat kryddas med makabra
avrättnings- och fängelsebilder, men man
finner till slut, att författaren just ingenting har
att säga: han vill följa den stackars prästen
käpprätt ned i undergången — det är allt.
Berättartekniken är emellertid driven, och det
kulturhistoriska materialet förefaller
vederhäftigt — är i varje fall väl anbragt.
Sven Stolpe
856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
