Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - II. Harry Martinson: Museet - III. Karin Boye: Bön till solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR TIDESTRÖM
form. Den bygdekultur och de historiska
minnen, som 90-talisterna och deras eftersägare
i dikt efter dikt, i roman efter roman
pietetsfullt skildrat och hyllat, vad var det trots sina
skönhetsvärden för den moderna människan
annat än ett museum? Något föråldrat,
oåter-kalleligen dött! Utanför museets väggar finns
det som är livskraftigt. Där möter oss det
verkligt uråldriga, det växande och
blommande, gentemot vilket museiföremålen blott
är halvgamla, och på samma gång det nyaste
nya, den moderna teknikens alster,
kraftöver-flödande på sitt sätt. De unga livsdyrkarna
ville säga ja till livet i hela dess stillösa
rikedom. I sin diktning sökte de sig inte till det
historiska och till det provinsiella eller idylliskt
småborgerliga utan till det mest primitiva och
det mest moderna. Dikten "Museet" är i enkel
och koncentrerad form ett program för en ny
litterär riktning.
Nu kan ju en dikt vara utmärkt som
program och svag som konstverk. Först så
småningom går det kanske upp för en, att
"Museet", fastän den inte har den stora
lyrikens inre musik, dock är ett litet konstverk,
fulländat i sitt slag. Varje ord är träffsäkert
funnet. "Betsel fi ån Isdal" och krinoliner —
med dessa ord har skalden anspelat på
museernas traditionella uppdelning i en allmoge-
och en högre stånds-avdelning. Det ligger en
ointresserad, ringaktande ton i
sammanställningen av betsel och klänningar med själva
den knarrande trappan. Namnet "Isdal" har en
lätt fornnordisk anstrykning, vare sig nu orten
finns eller inte. Krinolinerna liknas vid stora
getingbon — skalden har mycket av pojken
kvar i sig! I liknelsen ligger inte bara
intrycket av svällande konturer och frasighet,
den beror också på att författarens
föreställningar letts till något grått och dammigt,
något som snart smulas till stoft. Och det är
en säker instinkt, som kommit
proletärskalden och vagabonden Harry Martinson att då
han kommer ut ur museet rikta blickarna just
på hundlokan, vägkanternas vanliga blomma;
den kan kallas en växtvärldens proletär, om
man så vill, men vilken förfining kan inte dess
blad och grenverk uppvisa under det skira
blomstertäcket, för den som har friska ögon
att se med; Martinson har också på andra
ställen sjungit dess lov.
Det ljus, som möter våra ögon, då vi med
skalden träder ut ur de skumma salarna, hur
sammanfaller det inte med "en sorts plötslig
klarhet" av intellektuellt slag, då vi finner oss
i ett nu ha upplevt de olika strävandena hos
två skilda kulturepoker, hos en gången tid och
en ny, vår egen.
III
Karin Boye
BÖN TILL SOLEN
Skoningslöse med ögon som aldrig har sett
mörkret!
Frigörare som med gyllene hamrar bräcker isar!
Rädda mig.
Raka som smala streck sugs blommornas stänglar
i höjden:
närmare dig vill kalkarna skälva.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
