Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Måsen av Anton Tjechov. Nya Teatern.
Det tar litet tid innan Tjechov får en under
sin trollmakt, men han spinner in en lika säkert
som spindeln sitt offer med dessa otaliga sköra
små trådar, varav hans dramer är
sammanflätade. Allt vad som är amerikanskt-västerländskt
och nyktert inom oss protesterar mot den
underligt avsigkomna men i själva sitt förfall och sin
letargi så intensiva värld som konfronterar oss
i "Måsen". Det är som om man vandrat i en
gammal park och kommit fram till en halvt
igenvuxen damm med karpar och en och annan
guldfisk. De står där stilla i sitt unkna fängelse
eller glider förbi varandra som skuggor tills ett
möte löser ut en blixtlik, sprittande reaktion och
rör upp ett moln av dy, som sedan åter
långsamt sjunker till botten. Det är på samma gång
främmande och välbekant, frånstötande och
sugande, en aning löjligt och oändligt patetiskt.
Tjechov kan vara rysk på ett så typiskt sätt
att han utmanar sinnet för det parodiska. En
modern person med ordnad ekonomi och ett
inte alltför lättrört fantasiliv (jag menar
därmed inte närmast recensenten) kan tycka att
människorna i "Måsen" är ena oerhörda kufar
som man väl inte behöver ta riktigt på allvar.
Men det förefaller som om Tjechov inte varit
alldeles oförberedd på sådana skratt på fel
ställe, ty när man minst anar det kommer han
med en avsiktlig lustighet som rensar luften på
det mest förfriskande sätt. Även när det gäller
måttet av olycklig kärlek sätter författaren i
"Måsen" ett slags rekord som inte kunde
överträffas av en parodiker, låt oss säga P. G.
Wode-house, vilken gärna en passant roat sig med att
utmåla det ryska vardagslivet i färger av festligt
absurd tragik. Den tafflige lille läraren, en
representant för den ryska kristustypen men utan
några drag av storhet, älskar godsförvaltarens
ständigt svartklädda, vodkadrickande dotter,
som i sin tur är hopplöst förälskad i det unga
men misskända snillet Konstantin. Denne älskar
Nina, men har knappast hunnit läppja på kär-
lekens sötma, förrän den rena flickan faller
offer för en rutinerad förförare, vilken
tigrinne-likt älskas av Konstantins vackra moder, den
firade skådespelerskan. Förvaltarens hustru bär
sedan ungdomen på en otillfredsställd lidelse
för styckets resonör, husläkaren. Kvar blir av
personerna, om man undantar tjänstefolket,
endast godsägaren och hans förvaltare som inte
älskar hopplöst eller är föremål för någon sådan
känsla. Den senare är en jordbunden natur, som
får ut allt vad han begär av livet ur sin goda
pipa, den förre har förnött sin styrkas dagar
i ett ämbetsverk och är nu en bruten man som
varken orkar eller har råd längre att mätta
sin njutningslystnad utan mestadels sover sig
igenom de andras tragedier, sittande som ett
levande lik i en rullstol. Livet är en
rangerbangård där den som sköter ställverket fått pippi
eller driver en diabolisk lek med spakarna. Det
växlas och körs fram och tillbaka, men ingen
kommer någonsin in på rätt spår och kan tuffa
i väg ut till befrielsen och verkligheten.
Visst kan man kanske le åt "Måsen" och
kanske var det också författarens mening att man
skulle ha lov till det, men leendet blir allt
mindre hjärtligt och försvinner snart nog
alldeles. Dramat blir blodigt och gripande allvar
samtidigt med att figurerna blir människor av
kött och blod. Och det är besynnerligt, ett
sannskyldigt skapelsens under, hur Tjechov av idel
små, i och för sig ofta nog ytterst betydelselösa
drag, av repliker fällda på måfå och ibland
lämnade ur räkningen av de andra och av
ganska nyckfullt ordnade sysselsättningar gör
alla dessa människor så välbekanta och
urskiljbara för vårt inre öga att intet nytt skulle
komma fram om vi kände dem hela vårt liv
eller det skrevs tjocka romaner om dem. I det
fallet kan han inte överträffas av den
skarp-syntaste naturalist. Men ett tjechovdrama är ju
så mycket mer än realistisk människoskildring.
Man finner där en symbolik av yttersta
varsamhet och finess som ställer in skeendet i de
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
