Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
sonen Johannes, som skall bli präst, ställs inför
frågan om underverket. Han inser, att
underverkens tid är förbi. Men bevisar inte just detta,
att tron är död? Hade han tron, skulle han
kunna återge livet åt sin fästmö, vilkens död han
indirekt vållat. Han blir sinnesrubbad av
religionsgrubbel, går som en from dåre på gården
och tror, att han är Kristus. Så ställs han på
nytt inför en dödsbädd, och si, då kan han
uppväcka den döda! Att låta henne resa sig ur
likkistan är det djärva grepp, den teaterkupp, med
vilken Kaj Munk löst knuten i denna sceniska
predikan, där han diktat in sin ungdoms djupt
kända personliga problem.
Sådant kan göras på teatern. Där blir det ett
mirakel. Men på film blir det — teater!
Registrerad genom kamerans nyktra öga gör scenen
med den dödas uppståndelse närmast ett
pinsamt intryck i sitt tillgjorda arrangemang. Man
tror, milt talat, inte på denna dramatiska
upplösning. Det gör inte heller begravningsfolket.
Där skulle ju ha utbrutit panik — men det gör
det inte alls, och man började så smått undra,
om kvinnan bara varit skendöd. Det är kanske
också den rationalistiska förklaring
filmproducenterna tänkt sig. Men vad får då dramat för
mening?
Det kunde ha fått en mening i alla fall som
en autentisk bild av de religiösa folkrörelser,
som spelar så stor roll för skådespelet.
Grundtvigianismen i pjäsen har i den svenska filmen
ändrats till schartauanism. Men om det finns
något som Victor Sjöström inte kan spela, så
är det en mörk och trångsynt schartauansk
storbonde. Hans ljusa mänsklighet kastade över
ända hela den andliga miljö, som han skulle
förkroppsliga. Dessutom kan det inte hjälpas, att
han fortfarande spelar stumfilm — tänker man
bort orden, säger mimiken allt, och därför blir
det för mycket med båda delarna.
Bäst var de tre unga kvinnorna, om vilka det
verkligen lyste något av den förälskelse, varmed
Kaj Munk skildrat dem, nämligen Wanda
Roth-gardt, Gunn Wållgren och Inga Landgré. En
god folklig typ som frikyrkopastor och
skräddare hade också åstadkommits av Ludde Gentzel.
Och så var det då Rune Lindström, som står
för scenariot och även fått sig anförtrodd
Johannes’ vanskliga roll. Han var mera dämpad
än tidigare, verkade mindre dilettantisk,
illu-derade faktiskt i vissa ögonblick. Detta får man
naturligtvis tillskriva Gustaf Molanders goda
regi, som för övrigt resulterat i en mycket
kultiverad, ja, mer än så, i sitt slag märklig och
vacker men — som sagt — innerst inne
meningslös film. Nils Beyer
Livet på landet. Bror Bügler. Europafilm.
Tar man filmen för vad den är — ett
gemytligt och hjärteknipande folklustspel — så är
den en fullträff.
Det har ju annars i många år varit en av de
underligaste företeelserna i svensk film, att
biopublikens populäraste skådespelare, Edvard
Persson, alltid uppträtt i dåliga filmer. Skulden
har i första rummet varit hans egen. Han har
vägrat att ta emot regi, och han har stuvat om
manuskripten efter sitt eget huvud för att själv
få briljera och säga allmängiltiga "sanningar".
Hans komiska gemyt och den lyriska trånad,
som hans på en gång rörande och frodiga
uppenbarelse utstrålade, gjorde honom likväl
kär för det svenska folket.
Nu har vi börjat få ett nytt slags Edvard
Persson-filmer. Med tilltagande ålder och
litterär äregirighet har han velat förkroppsliga
klassiska figurer, och det är både förståeligt och
tilltalande, att han därvid börjat med Onkel
Bräsig. Fritz Reuters gamla roman har fått
släppa till intrigen, och fastän hela den
sociala bakgrunden, överhuvudtaget
klassmotsättningarna i den tyska folklivsskildringen gått all
världens väg och det hela endast blivit en
skånsk idyll i artonhundratalskostym, finns det
dock en dramatisk handling i filmen. För de
oundvikliga kupletterna har man anlitat Gabriel
Jönssons verskonst, och slutligen har en rad
utmärkta skådespelare engagerats för det brokiga
figurgalleriet kring det Grambowska godset.
Edvard Persson har hamnat i gott sällskap, han
dominerar inte framför kameran, och det har
hans egen konst bara mått väl av.
Hans svaghet är ju nämligen alltjämt, att
han framför allt är monologskådespelare. De
replikväxlingar, där han förekommer, är också
de minst lyckade, regimässigt sett. Eljest har
Bror Bügler presterat ett gott hantverk i denna
naturligtvis sentimentala och långa stycken
otroliga men genom sin enkla folkliga ton dock
sympatiska film. Nils Beyer
4 BLM 1944 i
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
