Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till mötes, sedan de hos sig gömt den
efterspanade Varescu. Ingen fängelsetortyr kan
förmå zigenarhövdingen Michalski att yppa
sin väns och bundsförvants uppehållsort, och
lika trofast utstår andra stammedlemmar hugg
och slag för den mans skull som de gjort till
en av de sina.
Det är en stolt och eggande ton i denna bok
om frihetens värde och om uthålligheten ända
in i döden för dess sak. Det är ett äkta
diktverk, förtjänt att läsas långt hellre än mycket
annat som på mindre bärkraftiga grunder
skrikes ut som märkvärdigheter.
Författarinnan har en fin gestaltningsförmåga, och hon
känner i alla skiftningar den miljö hon gått
att skildra. Folkhjälten Stepan Varescus och
zigenarhövdingen Michalskis gestalter är av
kött och blod och levande ande. Denna roman
är gripande som människoskildring och
uppfylld av ett äkta patos. Johannes Edfelt
Ovisshet
Hans Ruin: Det finns ett leende. Wahlström
& Widstrand 1943. 8: 50.
I Hans Ruins nya bok ingår fyra uppsatser,
varav åtminstone en, "Grönköpingsskalden och
hans kolleger", är ett föredrag. Det är givetvis
det avsnitt i boken som väger lättast. I de andra
tre uppsatserna, "Medborgare i två världar",
"Den beträngda människan" och "I förbund
med döden", söker Ruin med olika
utgångspunkter och från olika synvinklar fixera,
fasthålla och bestämma människans nuvarande
kritiska situation. De två första uppsatserna är,
skulle man kunna säga, theologico-politiska —
den ena ett försök till modern eskatologi, den
andra en traktat om eviga värden. Ruin vidrör
Bendas "La trahison des clercs" och påpekar,
utan att dock löpa linan ut, hur lätt ont vänds
till gott och gott till ont med ordets och
argumentens makt. Han talar också om hur lätt
detsamma sker i människornas liv, hur två
fientliga världar bryts och kämpar med varandra
med människan som lins. Hans sätt att se på
saken innebär ingenting annat nytt än något
visst förteget, tillknäppt. Det är som om han
inte hade vilja eller makt att tala ut. Ty bakom
såväl denna uppsats som den följande tycker
man sig skönja den politiska situationens för-
lamande tryck. Det är som om Ruin tänkte på
ett och talade om ett annat. Han talar om diktar
-upplevelser och diktarord, men han tänker på
Finland, och han tänker på Finland mer än på
den allmänmänskliga situationen. Det är fullt
naturligt och förklarligt. Men det ger också
hans tankar någonting avtrubbat, någonting inte
tillräckligt långt bärande. Hans citat bär ofta
längre än hans uttydningar. På många sätt bär
denna bok vittnesbörd om en förlamande inre
ångest, ett övermäktigt tryck under vilket
tankarna inte kan och inte får gå längre än till
nuet. I den sista essayen söker Ruin ge belägg
för i hur hög grad den intellektuella finska
ungdomen haft ett paktum med döden. Det är
alltför många som fått gå bort i förtid. Rent
faktiskt är detta säkert alldeles riktigt, det är också
troligt att det har en inre riktighet. Man tänker
då gärna på den södergranska aspekten. Men
nu är det ju så att Södergran i själva verket
lever, medan andra unga döda som Ruin
omnämner, till exempel aktivisten Grotenfelt, har
dött av en annan död än hon. "Ingenting är
äckligare än döden för egen hand", skriver hon
på ett ställe, och den saken kan man diskutera
och diskutera omigen, men i en viss, inre
mening har hon rätt. Det finns olika slag av
självförbränning och självhävdelse. Ruin
förefaller mig icke göra tillräcklig skillnad mellan
dem. Men detta är å andra sidan en svensk,
neutral och fredlig synpunkt. Kanske ligger
kontentan i Ruins bok, i hans eskatologi, just
däri att man i vissa situationer och under vissa
förhållanden inte kan göra skillnad mellan den
ljuse och den mörke brodern. Båda är av samma
mor.
Ruins bok förefaller mig ur många
synpunkter dunkel. Den drar inte konsekvenserna helt
och den talar inte öppet utan förtäckt. Kanske
framgår detta tydligast om man vänder sig till
den i sinnelag lättillgängligaste uppsatsen, den
om grönköpingsskalden och hans mer eller
mindre ofrivilligt pekoralistiska medbröder. Det
är visserligen bara ett kåseri, men även ett kåseri
bör väl kanske komma fram till något. Jag kan
för min del inte se någon gräns där Ruin drar
gränsen mellan pekoral och poesi. Rent faktiskt
drar han ju visserligen ingen gräns, men den
finns där ändå. Mycket som är pekoral för mig
är, måhända, poesi för Ruin. Det hjälps inte,
man måste ibland tala i första person, en kri-
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
