Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på att Berlin i minnets glans ter sig som ett
Aten vid Spree för den blivande
konsthistorikern. Något distraherande studentliv
förekom inte, men författaren kunde ju konsten
att roa sig ändå, och han kryddar sin
framställning med situationsbilder och anekdoter,
varav somliga ha symtomatiskt intresse.
Stir-ners och Nietzsches läror hade ju ännu inte
tagits i anspråk för praktiskt politiskt bruk,
och det är typiskt att den enda representanten
för "Rembrandt-als-Erzieher"-mentaliteten i
författarens bekantskapskrets allmänt ansågs
såsom "inte särskilt begåvad". Antisemitismen
betraktades av det stora flertalet som en enbart
kuriös företeelse, fastän man skojade friskt
men godmodigt med "der kleene Cohn" som
hade "ene Mark verloren". Fröna till vad som
sedan skulle komma funnos där emellertid
redan för fyrtio år sedan, vilket ofta förbises
i dagens kortsynta diskussioner.
Efter återkomsten till hemlandet började
författaren sin museimannaverksamhet på Natio-
nalmuseum och Nordiska museet. I
slutkapitlet ger han några belysande glimtar av
särskilt den senare institutionens tillkomsthistoria
och tecknar en rad snabba porträtt av John
Kruse, Ludvig Looström, Edvard
Hammarstedt, Sune Ambrosiani och många andra.
Bilden av Carl G. Laurin som har gjort ett
fynd för sin kulturhistoriska bilderbok och
måste visa det för alla, medan han
deklamerar: "Wie schön ein Antlitz ist. — De ä
bra, va?" ger hela Carl G. i ett nötskal.
"Har man sagt A får man säga B", säger
professor Romdahl i förordet till den nya
volymen. Det kanske kan tas som ett tecken
på en viss och lätt förståelig tvekan inför
uppgiften. Det var många hänsyn att ta till
levande och döda, och flera blir det
naturligtvis i fortsättningen, men man hoppas ändå att
han också säger C. Det skulle vara en förlust
att inte få den personliga aspekten på
tillkomsten av Göteborgs konstmuseum bland
annat. Thure Nyman
En drottnings saga
Anders Lundebeck: Josephine av
Sverige-Norge, Gustav V:s farmoder. Medéns
1943. 15:—.
Det är ett vackert och mänskligt sällsport
gripande porträtt som Anders Lundebeck givit
den svenska allmänheten med sin stora bok
om Oscar I:s gemål, drottning Josephine,
prinsessan, vilken knappast giftasvuxen ännu
lekte med dockor under sitt första år i
Sverige och som med tiden skulle bära
Gustav V till dopet. Det vill synas som om
författaren tänkt att huvudkällorna för hans
framställning — muntliga traditioner
förmedlade av drottningen närstående personer —
bäst skulle komma tiH sin rätt genom att han
valde romanens, icke den dokumentariskt
styrkta framställningens form. Måhända har
han gjort rätt; påpekas bör dock att en rent
historisk skildring hade kunnat undvika en
del diktade eller fingerade episoder och
aktstycken, som knappast förefalla fullt
behövliga. Som boken nu upplagts är det i ett par
fall svårt att skilja på Dichtung och Wahrheit.
Men sedan denna reservation blivit gjord är
det ett nöje att vitsorda att drottningporträt-
tet med dess fina pastelltoner målats med en
intim förståelse, ja, med en förälskelse, vilken
ter sig väl motiverad, ju mera man fördjupar
sig i denna levnadsteckning, vars sagoton ibland
för tankarna snubblande nära Selma Lagerlöf.
Först som sist må fastslås att Lundebecks
styrka främst ligger i de särdeles initierade
bilderna från den kungliga "interiören", där man
bland annat kan glädja sig åt en rad
livslevande snabbskisser av Carl Johan och
drottning Desirée, under det att de in- eller
utrikespolitiska sidoblickarna ibland kunna förefalla
litet svävande — inte bara i kronologiskt
hänseende. Man ville sålunda gärna höra mera om
den medlarroll som Joséphine efter 1851 dock
måste ha spelat mellan sin make och den
kejserlige kusinen i Paris; när konung Oscar 1855
beredde sig att ta aktiv del i västmakternas krig
med Ryssland, betecknades ju drottningen av
vittnesgilla iakttagare som "särdeles
napoleo-nisk". Men här tiga tydligen både muntliga
traditioner och andra källor. Vi stå beklagligen
alltjämt nästan lika okunniga som samtiden om
vad som viskades mellan de höga makarna vid
deras täta logårdspromenader, då beslut fat-
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
