Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nyelse. I motsats till den bekante amerikanske
journalisten och skriftställaren Lochners och
den store tyske diktaren Thomas Manns
uppfattning, som förordar en renässans av den
tyska humanismen på europeisk grundval, är
Schwarzschild övertygad om att det europeiska
problemets lösning blott är att finna i en
fullständig uppdelning av Tyskland och dess lika
genomgripande avrustning. Det humana
Tyskland, sådant det framträtt från Herder,
Schiller och Goethe fram till Troeltsch, Harnack
och Meinecke, förbigår Schwarzschild med
tystnad. För honom ter sig tysken av naturen
som en född maktmänniska, som icke känner
och värderar den västerländska kulturens
lagar. Hur har nu författaren motiverat sin
uppfattning, och i hur hög grad är den
hållbar?
Schwarzschild 1) antager, att Tyskland
ensamt bär skulden till världskriget 1914. Han
finner 2) rättvisans och mildhetens anda
förkroppsligad i Versaillesfördraget, ja, han
menar, att fördraget har varit alltför milt. Han
påstår 3) att den tyska Weimarrepublikens
tillkomst blott berodde på en tillfällighet, då
till och med 1918 socialdemokratien var för
monarkiens bibehållande; den tyska
weimar-demokratien var därför enligt honom blott en
tom formdemokrati utan inre halt. Wilsons
folkförbundstanke är 4) i Schwarzschilds ögon
en människofrämmande drömmares
fantasifoster, vilken utan blick för maktfaktorns
betydelse för politiken satte lika blinda som
oberättigade förhoppningar på det mänskliga
förnuftet. Slutligen antager han 5) att den
tyska republikens historia ingenting annat är
än kampen för Versaillesfördragets revision
och att de militära kretsarna där i hög grad
vidmakthöllo sitt inflytande.
Nationalsocialismen är därför enligt Schwarzschilds påstående
blott den naturliga fortsättningen på den tyska
skendemokratiens politik. De ledande
statsmännen under perioden 1918-—41 voro enligt
honom med få undantag, vartill han räknar
bland andra Foch, Clemenceau och Barthou,
blinda ideologer och lättrogna optimister utan
skarpare blick för politikens hårda realiteter.
Säkrandet av världsfreden hade enligt
författaren lyckats, om marskalk Fochs och
Clemen-ceaus realpolitiska uppfattningar fullständigt
trängt igenom på fredskonferensen.
6 BLM 1944 1
I hur hög grad äro nu Schwarzschilds
påståenden sakligt grundade? Hans tes om
Tyskland såsom ensamt skyldigt till världskriget
har sedan länge vederlagts av den
internationella historieforskningen. Här må blott
hänvisas till den skarpa vidräkning med denna
teori, som den framstående amerikanske
historikern Sidney B. Fay företagit i sitt verk
"The Origins of the World War" och på den
engelske historikern Goochs glänsande
utredning i hans verk "Germany", 1925. Vad
Versaillesfreden beträffar, förtiger Schwarzschild,
att den 1) stod fullständigt i motsats till
Wilsons löften och 14 punkter, att den 2) av alla
tyska partier enhälligt ansågs som odräglig och
att 3) till och med de ledande statsmännen
i Amerika, England och Frankrike med
undantag av bland andra Poincaré, Clemenceau och
Foch funno freden ohållbar för ett stort folk
och i trängande behov av revision.
Författaren underlåter också helt att gå in på denna
freds katastrofala följder för Tysklands
kulturella, politiska och ekonomiska liv, ja, han
bryr sig icke ens om att närmare belysa
fredsfördragets detaljer, så att hans uppfattning om
detta fördrags föregivna rättvisa helt svävar
i luften. Hans teori om att Tysklands strävan
efter en revision av fördraget avslöjar den
tyska skendemokratiens odemokratiska, ja,
militära karaktär faller redan av den grunden
sönder, att författaren själv på intet sätt har
givit belägg för att detta Versaillesfördrag var
förenligt med Wilsons 14 punkter och vilat på
en rättvis grundval. Men att vända sig mot
en orättfärdighet, såsom det skedde från den
tyska republikens sida, betyder icke, som
Schwarzschild menar, att hylla makten, utan
att tjäna rätten.
Författarens åsikt, att den tyska republikens
uppkomst berodde på en tillfällighet, är
likaledes oförenlig med den historiska
forskningens resultat, då det ju är ett faktum, att
redan 1917 en grundläggande reform av det
tyska statslivet i frihetsbetonad riktning var
i full gång och Tyskland sedan den 28 oktober
1918, alltså långt före vapenstilleståndet,
alltigenom bildade en parlamentarisk monarki.
Av den omständigheten, att flertalet av det
tyska folket ännu 1918 var för monarkiens
bibehållande, kan man icke draga någon
slutsats mot en stats frihetsbetonade karaktär, då
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
