Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
det ju ändå här rörde sig om en
parlamentarisk monarki. Man måste ju betänka, att till
exempel de nutida monarkierna som England
och Sverige rentav äro demokratiens fastaste
bålverk. Den tyska republikens undergång är
för Schwarzschild ett talande bevis på denna
republiks odemokratiska karaktär, men han
undersöker inte på något sätt, om
förutsättningar funnos att hålla den republikanska
statsformen vid liv; pragmatist som han är
mäter han alla historiska företeelsers inre värde
blott efter deras yttre framgång. Alldeles
missvisande är i detta sammanhang Schwarzschilds
ensidiga fördömande av de stora tyska
republikanska statsmännen Rathenau, Ebert och
Stresemann, vilka dock, såsom man numera
mindre än någonsin borde glömma, voro
övertygade demokrater och republikaner och i
övrigt obetingade anhängare av en fredlig
lösning av mellanfolkliga tvister. Under
oför-truten kamp för dessa idéer ha de alla tre till
och med offrat livet för fosterlandets väl och
världsfredens bevarande.
Helt och hållet förfelat är också
Schwarzschilds påstående, att det Tredje riket utgör
den tyska republikens direkta fortsättning.
Den väsentliga skillnaden mellan dessa ligger
ju just i att man i Tredje riket — i skarp
kontrast mot Weimarrepublikens principiellt
fredsvänliga inställning — anser kriget som
ett lämpligt medel att lösa mellanfolkliga
konflikter, bejakar en dynamisk maktpolitik och
bekämpar pacifismen med alla medel. Här tala
koncentrationslägren sitt tydliga språk. Hur
kan man alltså, som författaren gör, sätta
likhetstecken mellan dessa bägge helt skilda
världar! Även Schwarzschilds ogynnsamma
bedömande av en Herriot, en Briand och så
vidare är grunden missriktat, då tanken på
ett enat Europa, ett övernationellt folkförbund,
en mellanfolklig förståelse ännu icke i och
för sig vederlägges därigenom, att folken icke
voro insiktsfulla och viljestarka nog att slå in
på och genomföra denna politiska linje.
Icke mindre betänkligt är det, att
författaren fullständigt förbiser humanismens
betydelsefulla insats för en verksam
demokratisering av Tyskland. Han berör icke med ett
enda ord, att republikens andliga
representanter, historieforskare, filosofer och teologer
såsom Delbrück, Oncken, Meinecke, Troeltsch
och Harnack betonade det nära, innerliga och
betydelsefulla, sammanhanget mellan ett inåt
fritt och utåt självständigt Tyskland och varmt
och uppriktigt hyllade folkförsoningens idé.
Beklagligt nog är den tyska andens historia
under Weimarrepubliken ännu icke skriven.
Alla dessa oförglömliga personligheter voro
i full samklang med den redan ovan nämnde
store engelske hävdatecknaren Gooch, som
1925 påvisade, att vidmakthållandet av den
tyska republiken berodde på att hämndfreden
i Versailles reviderades, den franska
våldspolitiken mot det demokratiska Tyskland
upphörde och den tyska republiken erkändes som
likaberättigad part bland världsmakterna. Den
tyska republikens öde berodde, som redan
Gooch framhöll, på grannarnas fredliga och
förståelsefulla politik gentemot det
republikanska Tyskland. Ur de följande årtiondenas
erfarenhet kunna vi tillfoga, att världsfreden
hade bevarats, om grannfolken utrikespolitiskt
hade visat det republikanska Tyskland en
bråkdel av det tillmötesgående, som de i så
hög grad lagt i dagen gentemot Hitlers
ohämmade maktpolitik. I det ena fallet hade det
varit berättigat, i det andra har det visat sig
helt oberättigat. Just Frankrikes maktpolitik
gentemot det demokratiska Tyskland efter
1918 har skakat Europas fred, öppnat vägen
för nationalsocialismens extrema
maktnationalism och mynnat ut i våra dagars
fruktansvärda nya världskrig. Icke i att återvända till
makipolitiken, utan i att förnya rättstanken
och i att tillämpa den på världspolitiken,
ligger därför grundförutsättningen för att en ny
och bättre värld skall kunna komma till stånd.
Schwarzschilds bok utgör, hur förfelade och
ensidiga än hans teser äro, dock ett betydande
bidrag till våra dagars historia. Ja, den är
mer än så: den är nämligen själv en typisk
produkt av en epok, som är slagen i
makttankens bann och har förlorat tron på rätten.
Briljant skrivet, mästerligt uppbyggt, rikt på
hittills obekanta eller förbisedda fakta är
arbetet i alla fall en intressant, fängslande och
lärorik lektyr. Även den, som i motsats till
författaren sätter sitt hopp till rätten och icke
till makten, kan känna sig föranlåten till ett
värdefullt meningsutbyte med författaren.
Författaren följer konsekvent en bestämd
tankelinje, och däri ligger bokens på en gång
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
