Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
poesiens tid, så beteckna 1830- och
1840-talen den stora ryska romanens mäktiga
uppsving. Gogol är ju här det stora och samlande
namnet: i hans verk alltifrån de ukrainska
berättelserna "Aftnar på en lantgård vid
Dikanka" och till "Döda själar" och
"Kappan" blandas verklighetselement med
romantisk vision till en personlig legering, som bär
genialitetens omisskännliga märke. Ur
1840-talets jäsande idédebatt utkristalliserar sig så
den ryska realism, vars välkända största
företrädare från Turgenjev och till Maksim
Gorkij författaren avhandlar i kortfattade men
laddade kapitel. Men vid sidan om titanerna
finns det ju många talanger av betydelse som
lätt skjutas ur blickfältet. Lavrins höga
uppskattning av sådana författare som Aksakov
och Saltykov är man hjärtligt beredd att
instämma i. Likaså gör han Ljeskov full
rättvisa, medan vissa sidor av Gorkijs
författarskap — de agitatoriska — avfärdas en smula
snobbistiskt och högdraget. Man lägger dock
märke till hans försök att göra Gorkijs roman
"Artamonovs" tillbörlig rättvisa. Kapitlet om
den modernistiska rörelsen, som i rysk
litteraturhistoria ungefär motsvarar den franska
symbolismen, är mycket instruktivt. Sologubs
betydande och egenartade talang framstår här i
relief, medan Meresjkovskijs meriter som
romanförfattare med rätta starkt ifrågasättas.
Leonid Andrejev tillhör också detta kapitel.
Förvisso är det lätt att angripa det
krampaktiga och hysteriska i hans produktion; han
har dock skapat ett så mästerligt verk som
"Berättelsen om de sju hängda" — Lavrin
synes mig underskatta ett sådant verks
litterära kvaliteter, medan man gott kan
instämma i domen över exempelvis romanen
"Det röda skrattet". Framställningen av den
senare ryska romanlitteraturen blir helt
naturligt mycket summarisk, men läsaren får likväl
en ganska god bild av sovjetlitteraturens
dominerande tendenser och mer framträdande
namn, alla samlade i samhällsrealismens hägn
och tecken.
Överhuvudtaget tjänar Janko Lavrins
översikt väl sitt syfte: att vara en introduktion till
ett av de rikaste litteraturområdena i världen.
Den sociala bakgrunden till de stora ryska
romanförfattarnas verksamhet kunde nog med
fördel tecknats mer ingående. Som ingen an-
nan litteratur är dock den ryska av
samhällskritisk art. En lucka skall också till slut
påtalas i Lavrins framställning, och det är
emigrantlitteraturen. Den behandlas
styvmoderligt och endast i förbigående. Och framför
allt väcker det förvåning att författaren ej
med ett ord omnämner en så framstående och
förnäm företrädare för samtida rysk
romankonst som Michail Osorgin.
Johannes Edfelt
Kortare anmälningar
Gustav Hedenvind-Eriksson : Det stora
rust-hållet. Bonniers 1943. 7:50.
Den som inte på tio år öppnat en bok av
Hedenvind-Eriksson blir, då han förnyar
bekantskapen, slagen av hur särpräglad hans
prosa är och hur unik den framstår i vår nyare
litteratur. Det dialektala, ålderdomliga språket,
späckat med folkliga talesätt, har i sin tyngd
och omständlighet det muntliga föredragets, det
eftertänksamma berättandets karaktär; man
tycker sig höra en gammal man av allmogen
sitta och vända på meningarna i samma sävliga
takt som han vänder på tuggbussen, utlägger
och förklarar: "nu var det så". Det kan med
förlov sagt bli en smula tråkigt och ibland
ganska oklart, men avnjutet i små doser ter det
sig alltid personligt, alltid uttrycksfullt.
Tidigare har man hos Hedenvind-Eriksson vanligen
förnummit en stor episk linje, i släkt med den
isländska sagans. Inte så i denna bok, där det
knappast finns någon handling men väl en rad
händelser, episoder, anekdoter. Det mesta tjänar
dock att illustrera, hur livet på den gamla
rust-hållargården efter hand slocknar bort, tills Mor
Väbel står där som ett ensamt och avgrenat
träd. De gamla livsformerna hålla på att dö ut
och avlösas av nya: emigrationens
blodavtapp-ning, industriens och de nya
jordbruksformernas dragning, invandringen av utländska barn,
som ställer nya och kärkomna uppgifter för
rusthållarna. Och mot det traditionsbundna,
rotfasta befolkningsskiktet kontrasteras här som
annorstädes hos denne diktare det rotlösa och
rörliga: skogsawerkare, vägarbetare,
nödhjälpsarbetare, dessa sista, som från tillfälliga
arbeten på nåd längta tillbaka till det hederliga
fria arbetet, som utgör välfärdens centrum och
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
