Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
att avgöra var på de olika frontavsnitten de
enskilda författarna står. De som lämnat
Frankrike vet man i allmänhet var man har, själva
flykten är ju ett bevis för deras inställning.
Till dem hör de ideologiskt och politiskt
tongivande Jacques Maritain och Georges
Bernanos, poeterna Breton, Supervielle och St.
Jean-Perse, Saint-Exupéry, André Maurois och Jules
Romains, samtliga i Amerika. Jules Romains har
ådagalagt politiskt oförstånd och enorm
inbilskhet i sin underliga pamflett "Les sept mystères
de 1’Europe".
Svårare är det att avgöra hur de alltjämt i
Frankrike residerande författarna förhållit sig.
En mycket initierad engelsk kännare av fransk
litteratur, Raymond Mortimer, har i en artikel
i den av John Lehmann redigerade litterära
kalendern New Writing and Daylight (Summer
1943) sökt klassificera de franska författarna
efter deras politiska inställning men varnar
uttryckligt för att skenet kan bedra och för
förhastade domslut. Som förespråkare för
franskt-tyskt samarbete av rent fascistiska
bevekelsegrunder nämner Mortimer främst Drieu La Rochelle
och Montherlant, som han betecknar som högt
begåvade inopportunister, vidare den från
kommunismen redan före kriget omvände kritikern
Ramon Fernandez, romanförfattaren
Chateaubriand den destruktive antisemiten och före detta
kommunisten Céline, samt de nyligen anpassade
Jacques Chardonne, Abel Bonnard, gamle Abel
Hermant och Paul Morand, som går Lavals
ärenden. Till anpasslingarna hör också
Fabre-Luce, som redogjort för sina politiska
reaktioner i dagboken "Journal de France". Det blir
ett tiotal välkända namn och det stämmer ganska
bra med den karakteristik av situationen som
ges i det märkliga företalet till den i detta
nummer avtryckta långa novellen "Havets tystnad".
Svårt komprometterad är också Jean Giono,
som regelbundet lämnar bidrag till den klart
protyska La Nouvelle Revue Française, men
Mortimer varnar för att tro att Giono skulle
vara collaborationist i egentlig mening. Han är
sedan gammalt internationalist och pacifist, en
rousseauansk svärmare med mycket osäkert
fotfäste i de politiska realiteternas värld. Den
gamla romanförfattarinnan Colette har också
hamnat på svarta listan genom att låta publicera
sig i det antisemitiska smutsorganet Gringoire,
men anledningen kan helt enkelt vara
ekonomisk cynism, givetvis inte någon godtagbar
ursäkt.
Med undantag för dessa ryktbara författare
och ett obestämt antal obskyra har de i
hemlandet alltjämt kvarvarande franska författarna
av betydelse — och de är åtskilliga — vägrat
att dagtinga med sin antifascistiska övertygelse
inför ockupationens vedervärdigheter och de
påtryckningar de otvivelaktigt varit utsatta för.
Deras möjligheter att ge uttryck åt sina känslor
och sin opposition är givetvis till olidlighet
beskurna. De har antingen måst tiga eller tala
mellan raderna eller välja ämnen som är
oberoende av tidsförhållandena. Det råder inga tvivel
om att män som Gide, Mauriac, Malraux, Eluard
och Louis Aragon inte vikit en tum från sina
tidigare ståndpunkter. Claudel har skrivit ett ode till
Pétain, men det kompenseras av att han också
skrivit ett storsint brev till den franske
överrabbinen med anledning av judeförföljelserna.
Valéry och Claudel torde ursprungligen ha varit
franska isolationister, i lika mån misstrogna
mot tyskar, britter och ryssar, men lär nu ha
närmat sig den proallierade ståndpunkten. En
liknande utveckling genomgick den i dagarna
avlidne Giraudoux. Om många andra välkända
författare, till exempel Martin du Gard, är det
överhuvudtaget omöjligt att bilda sig någon
uppfattning, de har hållit sig tysta och i varje
fall vägrat att ställa sin penna till vichymännens
eller collaborationisternas förfogande.
Budskap från tystnaden
Så långt Raymond Mortimer. Ett vida mera
direkt och gripande vittnesbörd om den litterära
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
