Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
nad. Men det kan hända att innerst i mitt hjärta
även en annan känsla blandade sig med detta
beslut: det plågar mig nämligen att såra en
människa, även om hon är min fiende.
Länge — under över en månad — upprepades
samma seen varje dag. Officeren knackade och
steg in, yttrade några ord om vädret, om
temperaturen eller om något annat lika oväsentligt
ämne; alla hans yttranden kännetecknades av
att de icke förutsatte något svar. Han såg sig
omkring. Ett svagt leende förrådde det nöje han
erfor vid denna granskning — varje dag samma
granskning och samma nöje. Hans blick dröjde
vid min brorsdotters profil, där hon satt utan
att lyfta huvudet, oföränderligt lika allvarlig
och oberörd, och när han slutligen vände bort
blicken, kunde jag alltid i den utläsa ett leende
gillande. Så bugade han sig och sade: "Jag
önskar er en god natt", och så gick han.
En kväll inträdde en plötsligt förändring. Ute
föll ett iskallt och genomträngande snöblandat
regn. Jag lade in ett par stora vedkubbar i
spisen, vilka jag sparat för just sådana råkalla
dagar. Med eller mot min vilja satt jag och
tänkte på officeren, som var ute i detta väder,
och föreställde mig hur genomvåt han skulle
vara, när han kom in. Men han kom inte. I
vanliga fall brukade han vara hemma mycket
tidigare, och jag måste till min förargelse erkänna
att han sysselsatte mina tankar. Min brorsdotter
satt och stickade långsamt och föreföll att helt
koncentrera sig på sitt arbete.
Äntligen hördes steg. Men de kommo inifrån
huset. På den ojämna takten kände jag igen
officerens gång. Jag förstod att han gått in
köksvägen och att han nu kom ned från sitt
rum. Säkerligen hade han inte velat visa sig
för oss så ömklig som han såg ut i sin
genomblöta uniform utan hade först gått upp och bytt.
Stegen — ett kraftigt, ett svagt — hördes nu
i trappan. Dörren öppnades, och officeren steg
in. Han var civilklädd. Byxorna voro av tjock,
grå flanell, kavajen av stålgrå tweed med ett
varmt brunt inslag. Den var vid och rymlig men
hade likväl ett synnerligen elegant snitt. Under
kavajen bar han en tjock beigefärgad pullover,
som framhävde hans smärta, muskulösa
överkropp.
"Förlåt", sade han. "Jag fryser litet. Jag
var genomvåt, och det är mycket kallt i mitt
rum. Jag tänkte värma mig några minuter vid
brasan."
Han satte sig på huk framför spisen, sträckte
fram händerna, vände och vred på dem.
"Skönt! Skönt!" sade han.
Så gjorde han helomvändning för att värma
ryggen. Men han satt alltjämt hopkrupen och
hade slagit armarna om sitt ena knä.
"Det här är ingenting", sade han. "Vintern
i Frankrike är en mild årstid. Hemma hos mig
är den mycket hård. Mycket. Där är alla träd
granar, skogarna är täta, snön ligger tung över
dem. Här är träden luftiga. Snön på dem är
som ett spetsverk. Hemma kommer man att
tänka på en grov och kraftig tjur, som behöver
sin styrka för att kunna leva. Här däremot på
själen, den subtila, poetiska tanken."
Hans röst var ganska beslöjad, rätt tonlös.
Hans brytning märktes huvudsakligast i fråga
om de hårda konsonanterna. Hela hans sätt att
tala påminde snarast om en humlas monotona
surrande.
Han reste sig, stödde underarmen mot
spisel-kransen och pannan mot handens utsida. Han
var så lång att han måste huka sig ned en
smula; jag för min del skulle inte ens ha
riskerat att slå hjässan i.
Han stod ganska länge orörlig och tyst. Min
brorsdotter fortsatte att sticka snabbt och
mekaniskt. Hon kastade inte en blick på honom,
aldrig en enda gång. Jag halvlåg i min bekväma
länstol och sög på min pipa. Jag tyckte att vår
tryckande tystnad måste verka så hopplös att
bryta, att mannen nu skulle bocka sig och gå.
Men den dova, beslöjade rösten höjdes på
nytt; man kunde inte säga att den bröt tyst-
2 BLM 1944 ii
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
