Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
nåden, det var snarare som om den fötts ur
denna.
"Jag har alltid älskat Frankrike", sade
officeren utan att ändra ställning. "Alltid. Jag var
bara ett barn under förra kriget, och vad jag
då tänkte betyder ingenting. Men från den tiden
har jag alltid älskat Frankrike. Fastän på
avstånd. Precis som ’La Princesse lointaine’1."
Han dröjde ett ögonblick och tillade sedan
allvarligt: "För min fars skull."
Han vände sig om, stack händerna i
kavajfickorna och lutade sig mot väggen vid spisen.
Han stödde huvudet lätt mot spiselöverstycket.
Alltemellanåt gned han sakta bakhuvudet mot
det med en rörelse som påminde om en hjorts.
Alldeles bredvid honom stod en länstol. Han
satte sig icke i den. Ända till sista dagen satte
han sig aldrig. Vi bjödo honom inte att göra
det, och han gjorde aldrig någonting, som kunde
få en anstrykning av familiaritet.
Han upprepade:
"För min fars skull. Han var en glödande
patriot. Nederlaget vållade honom en
fruktansvärd sorg. Och ändå älskade han Frankrike.
Han älskade Briand, han trodde på
Weimar-republiken och på Briand. Han var mycket
entusiastisk. Han brukade säga: ’Den mannen
kommer att förena oss som man och hustru.’
Han trodde att solen äntligen skulle gå upp
över Europa ..."
Medan han talade, såg han på min
brorsdotter. Han såg icke på henne så som en man
betraktar en kvinna utan som han betraktar en
bildstod. Och hon var verkligen en bildstod. En
levande bildstod men likväl en bildstod.
"___Men Briand blev slagen. Min far såg att
Frankrike fortfarande hotades av era grymma
storpampar — män sådana som Vendel, Henri
Bordeaux och er gamle marskalk. Han sade till
mig: ’Du skall aldrig resa till Frankrike förrän
du kan ge dig av dit med stövlar och hjälm på.’
1 Gammal legend, dramatiserad av Edmond
Rostand. Övers. anm.
Jag måste lova honom detta, ty han låg för
döden. När det här kriget bröt ut, hade jag
varit överallt i Europa utom i Frankrike."
Han smålog och sade som om detta varit en
förklaring:
"Jag är musiker."
Ett vedträ rasade ned, glödande kol ramlade
ur spisen. Tysken böjde sig ned, plockade upp
dem med eldtången och fortsatte:
"Jag är inte utövande musiker, jag är
kompositör. Det är mitt liv, så det är komiskt att se
mig själv som krigare. Men ändå sörjer jag inte
över det här kriget. Nej. Jag tror att ur det skall
stora ting födas ..."
Han rätade på sig, drog händerna ur fickorna
och lyfte dem till hälften:
"Förlåt mig, jag kanske sårade er. Men det
jag nyss sa var inte menat som något elakt:
min åsikt beror på att jag älskar Frankrike. Jag
tror att det kommer att föra till stora ting både
för Tyskland och för Frankrike. Liksom min far
tror jag att solen kommer att lysa över Europa."
Han tog ett par steg och bockade sig lätt.
Liksom varje kväll sade han:
"Jag önskar er en god natt."
Och så gick han.
Tigande fortsatte jag att röka min pipa. Jag
hostade litet och sade:
"Det är kanske omänskligt att vägra honom
den lilla allmosan av ett enda ord."
Min brorsdotter lyfte huvudet. Hon drog upp
brynen högt i pannan över ett par gnistrande,
indignerade ögon. Jag kände att jag rodnade en
smula.
Från den dagen klädde han nästan alltid om
sig i civila kläder, innan han kom ned till oss.
Vi sågo honom endast sällan i uniform. Var
det månne för att bespara oss åsynen av
fiendens uniform? Eller var det för att söka få oss
att glömma den — vänja oss vid att i honom
se privatmannen, människan? Antagligen var
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
