Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
det av båda skälen. Han knackade och steg in
utan att vänta på det svar han visste att vi inte
skulle ge. Han gjorde det så enkelt och
naturligt som möjligt, kom och värmde sig vid
brasan, som var det ständiga svepskälet för
hans besök — ett svepskäl, som varken han
eller vi läto lura oss av; han försökte inte ens
dölja att han begagnade det av rent
konventionell bekvämlighet.
Han kom inte absolut varje kväll, men jag
minns inte att han någon enda gång gick upp
till sig utan att ha sagt någonting. Han sträckte
sig mot brasan, värmde än den ena, än den
andra delen av sin kropp, medan han med
sin beslöjade, entoniga röst kväll efter kväll
höll aldrig avbrutna monologer över allt det
som låg honom mest om hjärtat: hans
fosterland, musiken och Frankrike; icke en enda gång
sökte han förmå oss till ett svar, ett
instämmande eller ens en blick. Han talade aldrig
länge — aldrig egentligen längre än han gjort
den första kvällen. Ibland blev det långa pauser
mellan hans yttranden, andra gånger talade han
oavbrutet och då lät det som om han läst en
bön. Stundom stod han orörlig som en karyatid
vid spisen, stundom gick han utan att avbryta
sin monolog fram till en möbel eller en tavla
på väggen. Så tystnade han, bugade sig lätt och
önskade oss en god natt.
En gång (det var vid ett av hans första
besök) sade han:
"Vad är skillnaden mellan en brasa hemma
hos mig och den här? Veden, elden och spisen
är ju likadana. Men inte skenet. Skenet beror
på de föremål det kastar sitt ljus över, på
invånarna i det här rummet, på möblerna, på
väggarna och på böckerna i hyllorna .. . Varför
tycker jag så mycket om det här rummet?" sade
han tankfullt. "Det är inte så särskilt vackert
— ja, jag ber om ursäkt! ..." Han skrattade.
’"Jag menar bara att det inte precis är något
museirum ... Om era möbler säger man inte:
’Vilka utsökta saker ...’ Nej... Men det här
rummet har en själ. Hela det här huset här
en själ."
Nu stod han framför bokhyllan. Hans fingrar
gledo smekande över bokbanden.
"... Balzac, Barres, Baudelaire, Beaumarchais,
Boileau, Buffon ... Chateaubriand, Corneille,
Descartes, Fénélon, Flaubert.... La Fontaine,
France, Gautier, Hugo ... Vilken fanfar!" sade
han med ett lätt skratt och skakade på huvudet.
"Och ändå har jag bara hunnit till bokstaven
H! ... Varken till Moliére eller Rabelais eller.
Racine eller Pascal eller Stendhal eller Voltaire
eller Montaigne och alla de andra! ..."
Han lät handen långsamt glida vidare utefter
bokraden, och alltemellanåt mumlade han sakta:
"Aha!" när han, som jag antar, återfann ett
namn han inte tänkt på.
"I fråga om engelsmännen", fortsatte han,
"tänker man alltid på Shakespeare. I fråga om
italienarna på Dante, och när det gäller Spanien
på Cervantes. Och i fråga om oss tänker man
genast på Goethe. Sen måste man fundera. Men
om man säger: ’Nå, men Frankrike?’ Vem är
det då man genast ser för sig? Moliére? Racine?
Victor Hugo? Voltaire? Rabelais? Eller någon
annan? Allesammans trängs de, det är som en
människomassa vid ingången till en teater. Man
vet inte vem man ska släppa in först."
Han vände sig om och sade allvarligt:
"Men i fråga om musiken är det hos oss
Bach, Händel, Beethoven, Wagner, Mozart___
Men vilket namn är det man först tänker på?"
Han skakade på huvudet och sade
eftertänksamt :
"Och vi har bekrigat varandra!"
Han gick tillbaka till spisen, och hans leende
ögon fästes på min brorsdotters profil.
"Men det här är det sista kriget!
Hädanefter kommer vi aldrig mer att slåss. Vi skall
ingå äktenskap med varandra!" Två smilgropar
syntes i hans smala, markerade ansikte, och hans
vita tänder blänkte. Han sade muntert: "Ja, ja!"
En liten bekräftande nick underströk orden.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
